45:e Manaki Brothers filmfestival

Bitola, en mindre stad i Nordmakedonien, är platsen där väldens äldsta filmfoto festival äger rum. Manaki Festivalen är en plats där filmhistorien möter samtiden, med kollegor från båda tiderna. Att få säga godmorgon till dem, springa på varandra på Bitolas kaféer och få tillfällen att prata och djupdyka in i olika konversationer där ingen har bråttom iväg till nästa event gör att festivalen känns unik som en samlingsplats och forum. Den renoverade huvudgatan Shirok Sokak kantas av massa restauranger och kaféer, samt där de som fått festivalens stora utmärkelse Golden Camera 300 har sin gyllene stjärna i marken. Går en ifrån huvudgatan så hamnar en på charmiga sidogator och spännande bakgårdar, där det finns äldre förfallna villor där grönskan sakta tagit över byggnaderna, där meloner säljs ur bakluckor och där syrsorna hörs tydligt. Överallt i staden springer stora hundar fritt och härjar på alla gator, hänger på torgen och på röda mattan. Festivalen har två huvudvenues, ett är det större kulturcentret där filmer visas och det andra är Manaki biografen, en mindre bio där det både är filmvisningar, masterclasses och seminarier. Festivalschemat är mestadels upplagt med tillräckligt med luft så att det går att utforska stadens charm samt springa på kollegor utan att ha stämt möten i förväg och hinna ta en kaffe tillsammans.

Öppningsceremonin av den 45e upplagan av festivalen började med utdelning av utmärkelser, där bland annat Jolanta Dylewska fick en Golden Camera 300 Award för Outstanding Contribution to Art of Film och Bruno Delbonnel fick en Golden Camera 300 Award för Lifetime Acheivement. Festivalens öppningsfilm var Parthenope, filmad av Daria D`Argento och regisserad av Paolo Sorrentino. Det var enda gången då den stora biografen i Bitolas Kultur Center var fullsatt under min vistelse, efter det var det betyder glesare i biosalongerna på filmvisningarna.

Vad som lämnade djupast intryck var masterclassen och samtalen med polska filmfotografen Jolanta Dylewska, som jag även hade privilegiet att ha som min professor under mina filmstudier i Lodz. Dylewska studerade filmfoto där under 80-talet, under en tid då det inte ansågs som en seriös väg för kvinnor. Hon har en variationsrik och spännande karriär, där hon även regisserat flera dokumentärer, varit fotograf för bland annat In Darkness & Spoor, båda i regi av Agnieszka Holland, och har ett långt samarbete med regissören Sergei Dvortsevoy, som jag ska återkomma till, och är professor på filmskolan i Lodz.

På ett kondenserat och fåordig sätt pratade Dylewska om kameran som metafysiskt verktyg, sin holistiska inställning till filmfoto, om hur hon väljer projekt som förändrar henne och där hon kan förändra, om vad en lyckad karriär är för henne och om vikten av att våga vara sig själv som filmfotograf. Hon pratade om insikten från filmskolan att kameran fångar det som är synligt men även det som är osynligt, tiden. Hennes lärare var ofta fotografer som kom från kriget, och kameran var helig för dem. Hon berättade om hur hon tänker på kameran som en personlighet, med sina karaktärsdrag och hur det sedan påverkar hennes arbete med fotot.

En av de filmer som jag såg under festivalen som etsat sig fast i mitt minne var Tulpan, regisserad av Sergei Dvortsevoy som Dylewska fotat, och för vilken hon även fick en silver kamera på Manakifestivalen 2008. Hennes närvaro och intuition lyser igenom i fotot och jag rekommenderar alla som inte sett filmen att göra det. Hon pratade om de långa förberedelserna de hade, hur de i veckor följde efter en fårflock så att djuren skulle bli vana vid kameran, hur de under en lång period följde efter med en kamera med tomma magasin och låtsas filmade barnen och amatörskådespelarna så att även de skulle bli vana vid den. Hon pratade om svårigheterna att hitta ett team som ville jobba på filmen, då det ofta blev en lång väntan och mycket mer rehearsals än planerat. Plus att filmen är filmad under fyra somrar på Hunger Stäppen i Kazakstan, en isolerad och svårjobbad plats. Hon nämnde i samtalet att Dvortsevoy även är den enda regissören hon känner där filmen faktiskt är viktigare för honom än livet. Efter Tulpan har de fortsatt sitt samarbete, bla annat på filmen Ayka.

Under en presskonferens berättade Dylewska om vad hon kände när hon fick telefonsamtalet från festivaldirektören som berättade att hon fått det prestigefyllda priset. Hon började fundera över hur det hade varit om Manaki bröderna haft en syster som också hade varit filmintresserad. Hur annorlunda hade filmfotokonsten varit idag om kvinnor hade samskapat den från början? Hur annorlunda hade historien registrerats?

En annan film som gjorde intryck på mig är den argentiska filmen Chronicles of a Wandering Saint, fotad av Pablo Lozano, som under festivalen avslutning fick en special mention för fotot. En lågmäld och lugn film där ljuset är en stor del av dramaturgin. Lozano berättade att han var lycklig att få ett just sådant manus där ljusdramaturgin redan var inskriven. Jag såg även olika kortfilmsblock och flera filmer stod ut, bland annat en väldigt fin film från Iran, Sheep, fotat av Adid Shobani och en fransk film, A Good Boy, fotad av Kinan Massarani.

Christian Berger kommenterade i ett panelsamtal att vi borde prata mer om innehåll som fotografer och inte om redskapen. Under olika samtal och diskussioner föll samtalen ofta tillbaka till det – flera fotografer pratade snabbt bort vikten av teknologin. Även Dylewskas utgångspunkt i hennes masterclass var liknande. Kameran är inte en teknologi för henne och Bruno Delbonnel sa i sin fullsatta masterclass hur han hatar teknologin. Hans tips till andra fotografer var att spendera så mycket tid som möjligt med sin regissör, utan att bli deras psykiatriker, för att försöka förstå varför de vill göra filmen. Han pratade även om hans svårigheter efter succén med Amelie: hur folk som ville jobba med honom ville att han skulle göra samma sak och då inte gå vidare, men att filmskapande ju handlar om att växa upp och gå vidare – detta i kontexten av att han inte har en stil och inte vet vad det är.

En annan höjdpunkt på festivalen var filmvisningen av Living the Light, av den nederländska filmfotografen Claire Pijman som även regisserat dokumentären. Ett rörande och vackert porträtt av Robby Müller, där sekvenser från hans filmer blandas med material som han filmat i förproduktion eller på sin fritid med sin Hi8 kamera och blir till en fantastisk video essä om en av de mest inflytelserika filmfotograferna. Bilderna får ofta tala för sig själva och tystnaden får ta plats. Claire Pijman och Andrea Müller, som var gift med Robby Müller och viktig för filmens tillkomst, var där och presenterade filmen. För er som inte sett filmen, går den att hyra här: https://vimeo.com/ ondemand/livingthelight

Jag kom tillbaka hem uppfylld av festivalen, av filmerna men lika mycket av festivalens atmosfär. Främst av mötena och samtalen jag hade med kollegor, av deras öppenhet och nyfikenhet. Jag blev inspirerad till att se om så många filmer som det pratades om och uppfylld av en känsla av gemenskap. Det var så mycket mer jag ville se på festivalen och seminarier att lyssna på, men det var dags att åka hem. Jag avslutar med något Dylewska pratade om: vikten att säga Art of Cinematography, och inte bara Cinematography, då det är en konstform och att all senaste fokus på teknologin överskuggat filmfotots riktiga innebörd.

Karolina Pajak FSF