Objektiv-tester på Filminstitutet

English version found here.

Jag hade en intressant erfarenhet nyligen, Jerry Axelsson på Svenska Filminstitutet hörde av sig och undrade om jag hade lust att agera som försökskanin i samband med en liten jämförelse mellan tre olika projektionsobjektiv i en biograf på Filmhuset, och självklart hade jag det.
Sagt och gjort, jag begav mig till Svenska Filminstitutets magnifika -av den legendariske arkitekten Peter Celsing ritade- högkvarter vid Gärdet på Östermalm, bättre känt som kort och gott Filmhuset.

Ett originellt karaktärsdrag hos Jerry är att han är så punktlig av sig -en yrkesskada efter många år som biografmaskinist kanske- att man alltid blir lite nervös att man själv är försenad när man anländer till ett möte. Jag har hittills i alla fall inte varit med om att han inte redan är på plats när jag dyker upp till ett avtalat möte -och då börjar man ju misstänka att man i själva verket är försenad och han har suttit och väntat ett tag.

Jerry Axelsson, maskinrummets okrönte konung på SFI.

Nå, hur som helst, Jerry tog emot i receptionen, bjöd generöst på en kaffe och smörgås från caféterian, och under promenaden upptill projektionsrummet förklarade han ”the Gameplan” för den här lilla övningen.

Situationen för dem som vill visa 35mm film under optimala förhållanden idag, är att nästan all utrustning måste köpas på begagnatmarknaden. Jerrys provkörning bottnar alltså i ett helt logiskt tänkande. Om man i alla fall är tvungen att köpa -i det här fallet- projektionsobjektiv på begagnatmarknaden, så blir ju den absolut viktigaste parametern hur de projicerade bilderna ser ut på bioduken, inte vilka objektiv som är mest eftertraktade ”out there”.

Kandidat A, B och C.Från vänster: ISCO ULTRA STAR HD F 2.0, SCHNEIDER CINELUX-ULTRA F 2.0 och ISCO ULTRA STAR HD PLUS F2.7.

Jag skulle därför få fungera som försökskanin i ett blindtest. Bänkad i den eminenta biografen Julius fick jag titta igenom ett 35mm material; dels en rulle trailers av god kvalitet och dels första akten ur Ridley Scott’s Someone to watch over me (1987), plåtad av Steven Poster, ASC. Allt detta projicerades med tre olika objektiv kallade A, B och C, och min uppgift var helt enkelt att bedöma vilket objektiv jag tyckte presterade bäst.
Hur kommer det sig att Ridley Scott’s Someone to watch over me låg framme i maskinrummet kanske vän av ordning frågar sig? Jo, FSF planerar i samarbete med Filminstitutets Cinematek en serie filmvisningar under hösten och den här titeln valdes av FSFs ordförande Olof Johnson. Ni som har Someone to watch over me i färskt minne vet att det rör sig om ”Blade Runner light”, det vill säga en snarlik berättelse om detektiv som förälskar sig i en kvinna han hellre borde undvika, framfört på ett hyperelegant visuellt manér genomsyrat av enorma mängder rök, tät dimma och motljus i alla interiörer, kort sagt Ridley Scott när han är som bäst. 🙂

Men tillbaka till objektiv-testet. Efter att ha fått förklarat för mig i vilken ordning jag skulle få se objektiven, bänkade jag mig i salongen och Jerry körde igång projektorn. Det blev först en ”Shoot-out” mellan objektiv A och B. Jerry körde trailerrullen och bytte fram och tillbaka några gånger så jag fick en ordentligt titt på båda objektiven. Jag fastnade för alternativ A i den här första utslagsmatchen.

Därefter blev det ”final” i form av Someone to watch over me visad med objektiv A och C. Några minuter i taget med varje objektiv och genomtänkta byten, så jag till exempel fick se hälften av en viss interiörscen med objektiv A och den andra hälften med objektiv C.

Vid det här laget hade jag börjat misstänka att objektiv C var den kandidat man ”borde” tycka var bäst. Planskärpan var en liten aning bättre än vad A orkade leverera ända ut i hörnen, och bilden var mycket skarp, men C kändes ändå mer klinisk och svagt orange i tonen.

I början av provkörningen tyckte jag alla tre objektiven såg ganska vissna ut, tills Jerry diplomatiskt tipsade mig om att ta av…

I ärlighetens namn kändes det hela som att försöka plocka en vinnare bland tre exklusiva champagner -inget av objektiven hade påtagliga brister i form av distorsion eller kromatisk aberration och planskärpan var god på alla tre. Så jag bestämde mig till slut för att alternativ A stod som slutlig segrare i denna ”Shoot-Out”. Det objektivet hade ”karaktär” och bäst kontrast, samt var lite kallare i färgen. Bilden kändes ren, skarp och detaljerad och faktiskt en aning ljusare än de andra två, men planskärpan var något sämre i hörnen.

Jerry kom in i salongen, slog sig ned och avslöjade vad som dolde sig bakom beteckningarna A, B och C.

Det visar sig att det objektiv jag hade fastnat för faktiskt var det äldsta av dem, en cirka 20 år gammal ISCO ULTRA STAR HD F 2.0. Den ”glugg” jag placerade som tvåa (men jag måste säga till mitt försvar att jag anade att man ”borde tycka” att den smällde högst) var en ISCO ULTRA STAR HD PLUS F2.7. Den modellen har cirka 12år på nacken och är alltså en vidareutveckling av F2,0’an. Den som minst föll mig i smaken var märkligt nog yngst, en 5 år gammal SCHNEIDER CINELUX-ULTRA F 2.0. Jag tyckte den var lite ljussvagare, orange och hade lägre kontrast än ULTRA STAR F2,0’an. Det är bara att erkänna: jag gillar kontrast.

Nu riskerar ingen återförsäljare att bli upprörd över att vi uttrycker oss så här i en artikel, för inget av de här objektiven tillverkas längre utan det är bara jakt på begagnatmarknaden som gäller. Inte heller behöver någon objektivtillverkare känna sig trampad på tårna, för i praktiken kommer alla tre gluggarna från samma källa, för Schneider köpte upp ISCO sent i matchen när den digitala biovågen började breda ut sig.

Men ”time’s up” nu -både Jerry och jag har andra tider att passa- och jag avrundar med att säga att jag ser fram emot att se filminstitutets kopia av Someone to watch over me på Cinemateket i höst, för det är verkligen en mycket snygg kopia, och Jerry skrattar och grusar mina förhoppningar en aning, ”ja men den visningen kommer du få se med ISCO ULTRA STAR HD PLUS F2.7 för det är de gluggarna som sitter i den bion!”
Nå, ingen fara, skillnaden mellan dessa tre var som sagt som mellan tre framstående årgångar av champagne. 🙂

Lars Pettersson