BSC Expo 2017

2017 års upplaga av BSC Expo hölls 3-4 februari i London och BSC hade återigen lyckats arrangera en imponerande kombination av minnesvärda föreläsningar och en överväldigande utställning. De tre tydligaste trenderna på årets Expo var några rykande färska, mycket exklusiva, nyheter: en gigantisk 3D skrivare, en självgående Technocrane med 25 meters räckvidd, Canons nya videokamera C700 och Schneiders nya tilt-shift optik. Men det fanns också en känsla av ’return-to-normal’ för nischer som nyligen verkat vara på väg ut -film och filmkameror är tillbaka, Steadicam har överlevt gimbal-attacken och säljer bra igen, och glasfilter säljer som aldrig förr. Sist men inte minst återkom man ofta under seminarierna till en svår utmaning som vi nu ständigt ställs inför –hur säkerställer vi att publiken får se det vi producerar på det sätt som vi avsåg?

Fjolårets BSC Expo gav intryck av att vara en något mindre och nedbantad tillställning, och bevakades inte av FSF, men årets upplaga har återigen lockat en betydande mängd utställare. Den brittiska filmindustrin känns över huvud taget spännande just nu: lockade av skattefördelar har en rad internationella produktioner förlagt sina inspelningar till England. Det känns alltså som att det finns ganska mycket att informera FSFs medlemmar om.

Fredagen den 3e februari inleds med att en abonnerad buss hämtar upp oss besökare utanför Sloane Square Hotel i London, där BSC ordnat möjlighet till övernattning, och skjutsar oss över Chelsea Bridge till konferensanläggningen i Battersea Park. På parkeringen utanför mässbyggnaden har Panavision ställt upp en gigantisk teleskopkran, så det är ingen tvekan om att vi hamnat rätt. På motsatta sidan entrén står en polisbil parkerad. Säkerheten är nämligen rigorös kring årets Expo och skälet till detta är trist: under fjolårets evenemang passade samvetslösa personer på att stjäla objektiv värda en mindre förmögenhet! Eftersom besökarna då tilläts vandra in och ut ur utställningen med egen medhavd kamerautrustning tog tjuvarna helt enkelt tillfället i akt och vandrade ut ur lokalerna med objektiv som hörde till utställningen!

Så i år tog arrangörerna inga risker. Förutom poliserna som hela tiden fanns på plats tilläts ingen medföra kamerautrustning in på utställningsområdet utan särskilt tillstånd (lyckligtvis fick jag tillstånd) och ingen fick heller medföra väskor in, något som fick ganska lustiga konsekvenser eftersom folk (inte minst jag själv) hela tiden kom på att de behövde någonting ur den inlämnade väskan. De stackars garderobsansvariga kämpade tappert i en djungel av ytterkläder och väskor, och ibland såg de nästan ut att vara på gränsen till att ge upp!

När man väl kommer in i byggnaden inser man att utställningen är ofantlig. Ett mått på hur stor den är, är att inte färre än två helikoptrar står uppställda bland alla montrar i mässhallen. Det är ett överflöd av information och fascinerande saker överallt, man måste nästan välja om man skall lyssna på föreläsningarna eller titta på utställningen, det är helt enkelt för mycket att ta in annars.

Fredagens föreläsningar var emellertid ganska oemotståndliga, först ut var Dr Michael Schottner från Schneider Kreutznach på ämnet ’tilt fokus’, vilket vi känner igen från stillbildsfotografi. Men Dr Schottner pekade också på att det mänskliga ögat automatiskt ställer in skärpan när vi flyttar blicken, vilket ger ett intryck av att allting är skarpt i vårt blickfält hela tiden. ’Tilt shift’-objektiv liknar alltså mänskligt seende mer än det traditionella filmfotot gör, där man ju kan ha en porträttbild med bara ena ögat skarpt. Dr Schottner visade ett intressant exempel filmat med ’Tilt shift’-objektiv: en diagonal kameraåkning mot två skådespelare, där den ene egentligen borde bli oskarp, men där skärpan bibehölls genom att luta skärpeplanet. Ett annat dramatiskt exempel var en scen där en kvinna riktar en pilbåge mot kameran, och allting från pilspetsen till hennes bortre armbåge är skarpt.

Dels finns det färdiga ’Tilt shift’-objektiv man kan använda sig av -redan att luta skärpeplanet en halv grad ger stor effekt, särskilt med vidvinklar- men det verkligt fiffiga man hade gjort var att man på en stor Angeniuexzoom hade monterat en liten Sonykamera, och sedan snedställt själva kameran(!) för att få riktigt extrema effekter, upp till fyra graders lutning av skärpeplanet.

Sedan hade vi en tänkvärd föreläsning av Jon Fauer, känd från Film and Digital Times, som tillsammans med representanter från Tiffen pratade om filter, inte minst den nu populära trenden att använda gamla objektiv och rent av lägga stora pengar på att avlägsna anti-reflex behandlingen från dem för att få olika typer av mjuka effekter i fotot. Fauer pekade på hur man kunde uppnå väldigt snarlika effekter genom att använda olika typer av filter, t ex Pro Mist eller Soft FX.

Tiffen själva trodde för 10 år sedan, när den digitala teknologin vann terräng: ‘nu är vi körda, ingen kommer vilja ha glasfilter framför kameran, alla kommer vilja använda mjukvara istället’, så man började ta fram digitala filter. Och de är väldigt användbara, för du kan t ex på en laptop blixtsnabbt tillämpa ett sådant filter på en bild för att visa regissören ‘så här skulle det bli om vi använde ett Pro Mist’. De digitala filtren imiterar nämligen glasfiltrens look mycket bra -inte perfekt, men tillräckligt bra.  Tiffen-cheferna kunde dock till sin glädje konstatera att de haft totalt fel: 2016 sålde de fler glasfilter på ett år än någonsin tidigare. En sak som drar upp försäljningen av glasfilter är det faktum att många digitala kameror har problem med att hantera infrarött, något som visar sig genom att man får magenta-stick i svärtan t ex när man använder ND-filter.

Från vänster: David Monk, European Digital Cinema Forum, Iain Softley, Paul Collard, Film&Digital Services Consultant, Greg Fisher, Colourist, Mike Bradbury och Mike Eley, BSC, DoP.

Därpå följde ’Retaining the Vision’ -en fascinerande paneldiskussion om problemen att skydda ’looken’ som skapats på inspelningsplatsen -från vision till publik- och där frågan ställdes: vem äger den här visionen? Regissörer och fotografer vill ju gärna tro att det är de som gör det, i praktiken kanske det är producenten eller filmbolaget. Filmbolaget kanske inte ens vill att vi ska kunna ‘låsa in’ en speciell look, de kanske vill kunna ändra färgerna fullständigt i efterhand (eftersom de faktiskt äger produkten). En annan viktig fråga som diskuterades var att filmbranschen kan riskera hamna i en situation där folk har en bättre filmupplevelse i sina hem än vad de får på biograferna, där silverdukar, smutsiga projektionglas eller alltför starka nödutgångsskyltar förstör upplevelsen.

En modern filmproducent står inför dilemmat att han inte bara skall skapa en 35 mm kopia, utan också underlag för DVD, Blu-ray, DCP (både 2 och 4K) och HDR -och alla dessa kommer att se gradvis olika ut helt enkelt på grund av att de gått igenom helt olika processer. Vilken av de här skall vara den officiella versionen?

Dessutom: DCI togs fram av sex stycken Hollywoodstudior för att man regelbundet köpte 35 mm filmkopior för tiotals miljarder kr varje år för att visa upp sina produkter, den kostnaden ville man slippa (vilket nästan drev Kodak i konkurs). Då tog man fram DCI 1.0, som senare har uppgraderats till 1.1 och 1.2, men det finns ingen DCI 2.0 och det finns inga planer på att skapa den heller, så vad som händer nu är att det finns en kanske åtta år gammal standard och utvecklingen skenar vidare, så det kommer ‘High Frame Rate’, HDR, silverdukar, 4K och 8K   …och det finns ingen standardisering. Den enda standardisering man har är från 2008 och bygger på 2K, 24 b/s och 14 Foot-lamberts ljusstyrka på filmdukarna, vilket spårade ur ganska snabbt och snarare hamnade nedåt 2-3 Foot-lamberts när 3D dök upp. Alltså måste man ha silverdukar och dessa kan vara både uthärdliga och njutbara bara duken är välvd(!) men ingen har lust att betala för en ny ram för duken. Kostnaden för en ny duk är överkomlig, men en ny välvd ram för duken tänker ingen betala för. Därmed blir det platta dukar och en platt silverduk är alltså en styggelse.

Skräckexemplet.

Mike Bradbury från Odeon Cinema, en biografkedja som med över 900 dukar är störst i Storbritannien, berättade om hur de arbetade hårt för att skapa bästa möjliga bioupplevelse, men de brottas med en rad problem: de är till exempel skyldiga att ha en ljusslinga i golvet (eller ännu värre -i taket) så att publiken ska kunna hitta ut i ett nödläge. Förr bestod den här slingan av traditionell belysning som gick att dimma ner till fem lux, men idag är detta utbytt mot LED som inte går att dimma ner lika långt, så belysningen är dubbelt så stark som förr. Bradbury visade upp ett skräckexempel med silverduk, tom bioduk längst ut till höger och vänster, därefter ’tom’ projicerad video och sist själva filmbilden. Lägg nödutgångsskyltar och kraftig ljusslinga på det, så har du en bioupplevelse som förmodligen inte riktigt är värd 17 pund. Odeon Cinema är mycket medvetna om detta.

Biljettpriser i Storbritannien är tydligen ovanligt höga, det kostar alltså uppåt 15 eller 17 pund att gå på bio. Trots detta rapporterar Odeon att biobesöken i Storbritannien slår rekord! De amerikanska filmbolagen dominerar marknaden med sina superhjältefilmer, men det finns en väldigt stor, mogen publik, som vill se bra högkvalitativt drama och liknande, och det har lett till en lite otippad succé på de brittiska biograferna. Här i Sverige kör man ju ibland direktsända Operaföreställningar på bio och det drar en del publik, men i England har man börjat köra teaterföreställningar -det vill säga salongen där just nu Tom Hiddleston, Benedict Cumberbatch, Maggie Smith eller Judy Dench uppträder på teaterscenen, där får bara si och så många tusen personer rum, men man direktsänder föreställningen till ett utvalt antal biografer –och även de blir fullsatta! 

Frågan ’Film eller Digitalt?’ kom också upp till diskussion och Iain Softley, regissör och producent från regissörsförbundet UK Directors Board, menade att det är väldigt viktigt nu att vi inte målar in oss i ett hörn så att det börjar bli ett läger som är ’anti film’ och ett annat läger som är ’anti video’ utan det viktiga nu är att ingen är ’anti choice’, dvs så att vi inte hamnar i en situation där det inte ens går att visa filmkopior på biograferna.

  Från ARRI Rental kom Curt O Schaller, som demonstrerade ’ARRI Trinity’, en nyutvecklad Steadicam-version. Schaller är Steadicam-operatör och en mycket underhållande talare, för han erkände att han inte är någon större idrottsman och hatar att göra 400 meters-scenerier, men att han sällan blir ombedd att göra detta utan oftast handlar det för hans del om trånga utrymmen som kök eller smålägenheter, där man inte får plats med åkvagn eller jib. Hans uppfinning var genial, för han hade monterat en gimbal ovanpå en Steadicam, så att den snabbt kunde vändas upp och ner. Och eftersom en viktig princip med en Steadicam är att den ska vara bottentung, hade Schaller placerat vad som såg ut som en liten gungbräda under batterierna på släden som ständigt såg till att Steadicamen var bottentung, oavsett om den vändes upp och ner!

Och därmed var första BSC Expo-dagen till ända. När jag ganska utschasad checkade in på hotellet såg receptionisten på lappen runt min hals att jag kom från Expot och frågade (på fullt allvar) ‘vad är skillnaden mellan en filmregissör och en filmfotograf?’ och det var väldigt uppfriskande att få besvara den frågan efter att ha tillbringat 10 timmar bland oräkneliga experter och superproffs!

Jag bestämde mig för att bevaka själva utställningen mer noggrant under lördagen, och utanför mässbyggnaden hade som sagt Panavision ställt upp en 22 ton tung långtradare och en enorm teleskopkran. Jag byter ett par ord med Alan Smith från Panavision Grip och får veta att detta är en Supertechno 75 på en elektriskt självgående bas med sex timmars drifttid. Man kör alltså långtradaren så nära inspelningsplatsen som möjligt och sedan kör kranen ut ur släpet för egen maskin(!) och kan parkeras där bilden skall tas. Man är redo att börja filma inom en timme från det att långtradaren anlänt, det här slår alltså hål på tumregeln att kranar större än 60 fot kräver en halv dag att ställa upp på inspelningsplatsen. Basen klarar också Supertechno 100, den största teleskopkranen på marknaden, men smakar det så kostar det, den här självgående Supertechno’n är så pass unik att det bara finns två stycken i världen, den andra är just nu i Dubai.

Återigen in i byggnaden. Löftet att fokusera på utställningen ställs på ett svårt prov direkt, dagens första föreläsning –Cinema H20- känns väldigt lockande.   Mike Valentine, BSC, håller ett väldigt underhållande föredrag om alla de utmaningar -och unika möjligheter- man möter i samband med filminspelning under vatten! Publiken får se en imponerande kavalkad av scener ur Tim Burton- och James Bond-filmer som Valentine arbetat på, ja till och med ett avsnitt ur TV-serien ’Let’s Dance’ i vilket ett par framför sin dans –under vattnet!

Dansande fotoassistenter…

Mike inleder med att poängtera att vår planet egentligen borde heta ’Vatten’ snarare än ’Jorden’, 71% av dess yta täcks av vatten, och medan över 4000 personer bestigit det nästan 9 km höga Mount Everest, har dess 11 km djupa maritima motsvarighet, Marianergraven, bara besökts av tre personer, däribland den för oss filmentusiaster inte helt obekante James Cameron!  Han skojar också om hur man får hålla en liten högtidsceremoni och kanske sjunga en psalm eller två inför en person som beger sig ner i Marianergraven, för skulle någonting gå snett på 11 kilometers djup så finns det inte mycket man kan göra…

Mike Valentine berättar en annan skröna om hur han lyckades övertyga en reklamfilmskund att det enda ställe man kunde spela in deras reklamfilm på, var en paradisö i Indiska oceanen. Han fick sitt önskemål igenom, och ‘mina fotoassistenter blev så lyckliga att de dansade av glädje!’ Vi åhörare inser snabbt att Mike har minst en räv bakom varje öra…

Föreläsningen avslutas med välförtjänta applåder och jag styr stegen ut ur auditoriet i riktning mot något av det mest sensationella på hela utställningen: en gigantisk 2,5 meter hög 3D-skrivare som kan tillverka föremål upp till 180 cm höga. Matt Lowe från företaget Stylographics berättar att man med skrivaren kan tillverka en 180 cm hög staty i ett stycke, eller så gör man en tio meter hög staty i sektioner, om man har behov av det. Man kan också kombinera traditionella tekniker och tillverka en så pass stor statys kropp med trä, hönsnät och gips om man vill, och därefter detaljer som händer, huvudet osv med skrivaren. Det öppnar upp fantastiska möjligheter och kommer att korta ner den tid det tar att tillverka stora scenografiföremål.

Arri Rental har en stor monter som handlar mest om Alexa 65 och Andrew Prior, Head of Cameras & Digital Systems, berättar om de två nya objektivserier, Prime 65s och DNA, avsedda för kameror med lika stor sensor som Alexa 65, som man från november 2016 hyr ut. Arri blev själva överraskade över hur många spelfilmer som bestämt sig för att använda Alexa 65, kameran var från början tänkt för specialeffekter och enstaka speciella bilder. Arri fick helt enkelt slut på kameror –de var så populära- så man behövde tillverka fler Alexa 65 kamerahus för att kunna möta marknadens efterfrågan.

John Marzano från företaget Marzanofilms visar upp ’Eclipse XL’, vilket är ett litet kluster bestående av 3 stycken RED Weapon-kameror monterade så att de ger ett totalt synfält om 170 grader med en upplösning på (åtminstone) 8K. Den här Cinerama-liknande riggen används för helikopterfilmning av bakgrundsbilder för visuella effekter. Poängen är att blickfältet är så brett och upplösningen så hög, att de som skall skapa specialeffekterna i efterhand kan bestämma vilken del av t ex ett stadslandskap de vill använda sig av.

Expot har inte öppet lika länge på lördagen som dagen innan, och tiden börjar rinna ut, så jag bestämmer mig för att avrunda dagen vid Kodaks monter och där träffar jag Nigel Horn, som med 40+ år i branschen hunnit arbeta på de flesta stora filmlabben i England, och för drygt fem år sedan drev han sitt eget lilla labb, med bara en framkallningsmaskin, som hette I-dailies.

Nigel gick som bäst och funderade över pensionen när plötsligt 2012 Fuji slutade tillverka film, Kodak gick in i ’Chapter 11’ och Technicolor DeLuxe stängde sina labb! Nigel fann sig plötsligt uppvaktad av oroliga filmfotografer som ville ha kvar den kreativa möjligheten att spela in på film -och bestämde sig för att göra något mycket djärvt. Han köpte upp maskiner från Technicolor när de lade ner, och anställde mer personal så han fick samma kapacitet att framkalla neg som Technicolor hade haft (30 000 meter negativ på 8 timmar!)

Och redan året därpå vände trenden: 2013 fanns plötslig många stora filmprojekt i England som ville skjuta på film –och det fanns praktiskt taget inget labb! –så alla filmer (inklusive Star Wars VII) hamnade hos Nigel.

Relationerna mellan BSC och FSF är goda. Rob Vidgeon, BSC, och undertecknad.

I-dailies köptes upp av Kodak i augusti i fjol. Det finns ytterligare ett litet labb som heter Cinelab –där installerade Kodak nyligen framkallningsmaskiner för 65mm neg, för inspelningen av Kenneth Branagh’s ’Murder on the Orient Express’, helt enkelt för att det inte fanns golvyta på I-dailies!

Så, för fem år sedan trodde Nigel att han skulle förlora sitt hus, för han hade investerat alla sina pengar i labbet, och han är överväldigad över vilken rekyl det har varit sedan dess. Film vände verkligen på kanten av ett stup, och nu jobbar Nigel och hans kollegor dygnet runt inklusive helger större delen av året eftersom massor av produktioner vill spela in på film. ’The evidence is on the screen!’ avslutar Nigel med ett leende.

Lars Pettersson