FSF i Los Angeles: Teknik, representation och arbetsvillkor – en rapport från Nordic Opportunity Week 2025

Under Nordic Opportunity Week 2025 representerade vi FSF i Los Angeles tillsammans med en delegation bestående av kvinnliga filmfotografer från Sverige, Norge och Finland. Med oss fanns även regissörer och producenter från samma länder. Syftet med resan var att skapa nya kontakter, ta del av teknikutvecklingen, förstå mer om filmfotografens roll i den amerikanska branschen – och att dela erfarenheter över nationsgränserna. Resultatet blev en vecka fylld av insikter, reflektioner och inspiration.

Ragna Jorming har tidigare skrivit en rapport om hur det gick till när vi träffade agenten Craig Mizrahi på hans kontor på Innovative Artists Agency och här följer en redovisning av de andra dagarna under Nordic Opportunity Week 2025 – sammanfattat av Milja Rossi och Nea Harnebrandt Asphäll.

En glamorös start: Oscarskväll och nätverk

Resan inleddes med en Oscarscelebration – en festlig nätverkskväll där vi, klädda i våra finaste galakläder, samlades för att se Oscarsgalan tillsammans. Det blev ett informellt men värdefullt tillfälle att lära känna de andra deltagarna från Norden och knyta kontakter med branschpersoner verksamma i Los Angeles. Att se galan i realtid, omgiven av kollegor med skilda erfarenheter, satte direkt tonen för veckan: en blandning av glamour, yrkesstolthet och kritiskt samtal.

IMAX Hollywood – när tekniken styr berättandet

En av veckans första programpunkter var ett besök hos IMAX i Hollywood. Där presenterades den tekniska infrastrukturen bakom deras ikoniska format – från kamerateknik till efterbearbetning. Vi fick en inblick i hur bildformatet påverkar både estetiska och praktiska beslut under en inspelning. Det som i Sverige kan upplevas som en visuell preferens är här ofta en teknisk förutsättning. I större amerikanska produktioner är det formatet och tekniken som sätter spelreglerna.

Att som filmfotograf förstå dessa strukturer är avgörande, särskilt om man vill arbeta internationellt. Tekniken är inte neutral – den styr vad som går att uttrycka, vilka resurser som krävs, och i slutändan: vem som får uppdrag.

Något vi inte var medvetna om innan var att man ansöker om att få vara en del i ”IMAX-programmet” och att dom har såpass stor makt och bestämmer vilka filmer dom tillåter använda deras format. Vi fick också se klipp från tex Sinners där IMAX-formatet 1.43:1 blandas med 2.76:1 om man kollar på filmen på IMAX 70mm Film (Grand Theatre). Fun Fact (som de dock inte nämnde) är att den filmen är den första IMAX-film med kvinnlig DoP Autumn Durald Arkapaw.

Panavision Hollywood

Hos Panavision Hollywood fick vi en visning av företagets senaste kameramodeller och framtidens bildbehandling. Här visades inte bara ny teknik, utan också hur nära kopplat utvecklingen är till användarnas behov i stora produktioner. Kameratekniken är optimerad för effektivitet, bildkvalitet och anpassning till VFX-flöden. Denna typ av tillgång till teknik är betydligt vanligare i USA än i Norden – mycket tack vare större budgetar. Panavision erbjuder även en tjänst där de bygger om optiken för specifika projekt efter fotografens önskemål.

För oss som arbetar i Sverige innebär det att vi ofta måste tänka mer kreativt och anpassa tekniken till projektets ramar. Men förståelsen för de verktyg som används internationellt är en nyckel, inte minst om man planerar att arbeta i gränsöverskridande produktioner.

Att arbeta i USA – immigration och visum

Ett av de mest praktiska och uppskattade inslagen under veckan var mötet med en immigration lawyer som specialiserat sig på visum för personer inom underhållningsindustrin. Han gick igenom olika visumtyper (bl.a. O-1 och P-visum), vad som krävs för att bli godkänd, hur ansökningar byggs upp med arbetsprover och rekommendationer, samt vilka fallgropar man bör undvika.

Det blev tydligt att processen är både tidskrävande och kostsam, men också möjlig – särskilt för den som kan visa på en etablerad karriär och erkännande i sitt hemland. För många av oss i delegationen väcktes tankar om framtida möjligheter och hur man i så fall behöver planera i god tid.

Att mötas som nordiska kollegor

Ett viktigt och värdefullt inslag i resan var erfarenhetsutbytet mellan de kvinnliga filmfotograferna från Sverige, Norge och Finland. Vi delade våra vägar in i yrket, utmaningar vi mött och hur vi navigerar i mansdominerade arbetsmiljöer. Trots våra olika kontexter fanns mycket gemensamt – särskilt behovet av starkare nätverk, bättre arbetsvillkor och att få våra bildvärldar erkända på lika villkor.

Samtalen stärktes ytterligare av att även nordiska regissörer och producenter var med på resan. Det gav möjlighet till helhetssamtal om samarbeten, arbetskultur och vad som kännetecknar det nordiska filmspråket. Just de informella samtalen – mellan programpunkterna – blev några av resans mest minnesvärda inslag.

Arbetsvillkor och risker

Under hela veckan återkom temat om arbetsvillkor. I USA är de flesta filmfotografer anslutna till IATSE, det fackförbund som reglerar nästan all professionell filmproduktion. Där är arbetstider, raster, säkerhet och övertid strikt kontrollerade – särskilt i de fackanslutna produktionerna. Regelbrott kan innebära att en hel produktion stoppas.

I Sverige har vi kollektivavtal via bl.a. Fackförbundet Scen & Film, men efterlevnaden varierar beroende på budget, genre och producentens erfarenhet. Reklamfilm och lågbudgetproduktioner är ofta särskilt utsatta, med osäkerhet kring övertid och ersättning. Samtidigt är det svenska systemet ofta mer jämlikt, med färre hierarkier och närmare samarbete mellan olika yrkesgrupper. Den kreativa friheten är påtaglig, men det är också sårbarheten.

Vi fick besöka Cinematographers guild och deras representant Michael Chambers berättade att en av sakerna de jobbar en del med nu är att undersöka hur mycket trådlös sändning från kamerorna påverkar operatörerna då det har börjat förekomma tumörer på ovanliga ställen, bland annat har en kameraoperatör fått en tumör i biceps. De började då undersöka radiofrekvenserna på olika bildsändningssystem och de upptäckte att tex tyska transmitters ”push the limit” men att tex Teradek har en kabel som gör att man kan sätta sändaren längre ut från kameran, och bara att få den såpass mycket längre bort från operatören gör att risken att utsättas minskas avsevärt. Det ska också finnas ”RF blocking fabric” som ska hjälpa något. Det finns mätare för radiofrekvenser för ca 300 dollar, så det kanske är något man borde införa stickprovskontroller på eller liknande? Michael Chambers sa också att de mer än gärna delar med sig av deras mätningsresultat och slutsatser. En av filmfotograferna vi reste med berättade att hon är döv på ena örat pga bortopererad tumör, och självklart började hon fundera på om det kunde finnas något samband.

Avslutningsvis

Nordic Opportunity Week visade hur filmfotografens roll formas av många faktorer: teknik, representation, lagstiftning, samarbete och kultur. Vår yrkesidentitet är inte statisk, utan i ständig utveckling – särskilt i en global bransch där influenser rör sig snabbt.

Att alla deltagare från Norden var kvinnliga filmfotografer skapade också ett unikt samtalsklimat. Vi kunde prata öppet om erfarenheter, möjligheter och hinder – och samtidigt stärka varandras positioner. Det är tydligt att det finns ett behov av fler internationella sammanhang där filmfotografer möts bortom nationsgränser.

För oss från FSF var resan både ett sätt att ta del av den amerikanska branschen och att spegla vår egen. Det finns mycket att lära – men också mycket att vara stolt över. Vår svenska tradition av bildberättande, vår tekniska kunskap och vår vilja till samarbete är starka kort i ett globalt sammanhang.

Nea Harnebrandt Asphäll, FSF & Milja Rossi, FSF