Rapport från IAGA 2026

De flesta av oss känner till IMAGO vid namn, och vet att DoP-medlemmar i FSF betalar del av vår medlemsavgift till dem, och att det är en paraplyorganisation för filmfotograf-förbund i världen, men kanske inte vet så mycket om vad de pysslar med.

Deras årsmöte IAGA äger rum på våren, och det är brukligt att FSF skickar en delegat med rösträtt, och ibland ytterligare representanter för att bevaka de frågor som sysselsätter IMAGO.

I år åkte jag som representant, medan ordförande Malin Nicander åkte som officiell delegat med rösträtt. FSF representerades även av Alex Lindén, som sitter som sekreterare i IMAGO:s styrelse – den post jag själv har i FSF- samt att BSC Magazine valt att skicka Lasse Pettersson för att skriva ett reportage.

Jag har varit nyfiken på att se hur IMAGO fungerar, och i år passade det bra i min kalender att åka dit. Dessutom kunde Malin och jag dela hotellrum, så det blev ett billigt besök.

IAGA ägde rum mellan den 11-13 mars, detta år i Wien. Det sammanföll med arrangerande förbund AAC:s 50-årsdag, och de hade valt att slå på rätt stort med firandet.

Inledningsdagen bjöds vi efter flera timmars möte på en tre timmar lång sightseeingtur med buss i staden, för att avsluta med middag på en vingård, en sk. Heuriger med lokala viner och traditionell österrikisk mat. Under rundturen fick vi bland annat se pariserhjulet från Tredje Mannen, och det gjordes mycket reklam för att välja Wien som inspelningsplats.

Det man kunde konstatera var att det finns lite skillnad på hur Vienna Film Commission och Austrian Film Institute ser på AAC jämfört med hur t ex SFI ser på FSF. Stor del av finansieringen av en enorm slutfest med öppen bar på Gartenbaukino kom därifrån. Österrikes kulturminister vad där, det fanns förinspelade tal med Österrikes president och Wiens borgmästare som hyllade AAC. Det var många tal, det var musikuppträdande, ihopklippta filmer som förevisade AAC:s historia, österrikisk filmhistoria, och Wien som filmstad. Efter det följde dansgolv, bar och allmän fest där hela Wiens kulturbransch verkade vara inbjuden. Det var inte utan att man kände visst avund över den attityd den österrikiska staten åtminstone här uppvisar gentemot sin filmindustri.

Mellan rundtur och slutfest var det förstås själva årsmötet, med många punkter, kommittépresentationer och debatter, uppbrutet av två masterclasses och tre sponsorpresentationer från Sony, Arri och Godox, fika och lunch sponsrat av Nanlux.

Astrid Heubrandtner, som är ordförande för AAC inledde mötet med att välkomna alla gäster, konstaterandes att AAC har varit medlem i IMAGO längre än Österrike varit medlem i EU.

Mötet öppnades den 11 mars av ordförande Mustapha Barat ABC (Brasilien), som inledde med att tala om de utmaningar som filmfotografer står inför, med skiftande industri, teknologi (läs: AI), en instabil omvärld, men valde att se positivt på framtiden, med tanke på de konversationer han ser ägt rum inom samfundet.

Elfenbenskusten röstades enhälligt in som det allra nyaste medlemslandet i IMAGO till jublande applåder. Deras förbund har hittills bara nio medlemmar, men fem nya ansökningar ligger och väntar. IMAGO var från början en europeisk sammanslutning, som med tiden blivit världsomfattande – alla världsdelar finns nu representerade – men man kan konstatera att både Afrika och Asien ännu så länge är kraftigt underrepresenterade. Det kunde man märka på mötet, det var slagsida, ibland kraftig sådan, till förmån för frågor som rör vår del av världen. Det är t ex så att upphovsrätt är något väldigt europeiskt, och frågor rörande arbetsrätt och jämställdhet präglades även det av ett distinkt europeisk synsätt.

Representanten från Elfenbenskusten berättade att det händer mycket just nu i Västafrika, även i Senegal och Nigeria. Det görs TV-serier, reklam mm. Filmindustrin i Afrika är ganska ung, och det talades om att digitaliseringen varit frigörande. De hade inga labb i den delen av världen, vilket vi har tagit för givet i Europa. De hade länge inte heller egna TV-stationer, vissa länder inte förrän 1975. De var tvungna att skicka film till framkallning och vänta flera dagar på att få tillbaka dailies. Vi har varit bortskämda med vår närhet till labb, bara i London hade man sju stycken. Digitaliseringen har därför varit avgörande för den världsdelen.

IMAGO och Politiken 1: Ungern

Dels är IAGA ett rent styrelsemöte med diskussioner om stadgeändringar och omröstningar om interna beslut, dels är det ett tillfälle att vädra de frågor som berör oss alla som filmfotografer. IMAGO är en uttalat icke-politisk sammanslutning som i sina stadgar har inskrivet att man inte tar politisk ställning, med idén om att man enbart skall värna filmfotografers frågor. Det är ganska uppenbart att IMAGO, liksom FSF ändå berörs av politiska frågor där det är omöjligt att separera förbundets huvudsakliga uppgift med deras stadga om att vara strikt opolitisk. Här följer ett tämligen illustrerande smakprov:

AIC (Italien) har inkommit med förslag om en stadgeändring som syftar till att varje medlemsland skall företrädas av enbart ett förbund (och därmed ha en röst.) Detta pga att det startats ett nytt förbund i Italien som står i konflikt med AIC, och som nu kommer söka eget medlemskap i IMAGO. Även Frankrike har två förbund, som dock verkar stå i dialog med varandra, och där bara det ena, AFC, är medlem i IMAGO. AIC menar att det inte finns en poäng med två förbund, då alla filmfotografer i landet delar samma situation. Det andra förbundet i Italien menar att det är en fråga om yttrandefrihet, där AIC inte företräder alla filmfotografers åsikter. Enligt Luciano Tovoli AIC handlar det om personliga konflikter som inte hör hemma i förbunden – och att alla borde kunna samarbeta för filmfotots bästa.

Det som ställer frågan på sin spets är det faktum att Ungern redan har två förbund som är medlemmar i IMAGO. Ungerns andra förbund bildades 2021 under pandemin, som en reaktion på att regeringen Orbán bestämde att alla filmare skulle vara regeringstrogna – och svartlistade alla som inte var det. I praktiken är det näringsförbud för de som inte skriver under på detta. Det ursprungliga förbundet HSC valde att gå på regeringens linje, vilket ledde till att 30 profilerade medlemmar omedelbart lämnade förbundet i protest för att bilda ett eget, HCA, där undfallenhet mot regeringen inte var ett krav. HCA blev även det medlem i IMAGO. De stora ungerska filmfotograferna är medlemmar i HCA. En av dessa berättar för Malin och mig att han inte kan arbeta betalt i Ungern, bara gratis, och att hans försörjning av tvång sker utomlands. HCA har idag runt 60 medlemmar, och tar in medlemmar baserat på kvalitet, inte politik. HSC tar in medlemmar med bredare kriterier. HCA har valt att inte ha ett exkluderande kriterium, så det finns fotografer som är medlemmar i båda förbunden. Eftersom det finns ett antal filmfotografer som är med i mer än ett nationellt förbund (FSF har flera sådana medlemmar) är det inte heller särskilt märkligt.

Gábor Szabó, HCA, anser att det händer saker i världen som man inte kan blunda för, och att det inte gick att förändra HSC inifrån. Han är själv svartlistad i hemlandet.

Luciano Tovoli AIC invänder att Ungern kanske är ett särfall där politiken tvingade fram saken, men undrar varför man ändå inte kan göra som AFC och ha en dialog emellan förbunden och kanske enas om att dela på en röst. Det finns de på mötet som håller med, och att de två ungerska (och italienska) förbunden borde samarbeta och kanske dela röst.

HCA svarar att det är lätt att säga attIMAGO inte skall vara politiskt tills man ställs emot hur diktaturer fungerar. Just nu finns inte möjligheten att förbunden skall kunna samarbeta. Pengar är viktigt för att göra film, och Ungern har en statlig filmpolitik, där det nu bestämts att det bara är de som är positivt inställda till regeringen som får plåta (i praktiken är det 4-5 fotografer som är helt godkända, medan 95% är svartlistade.) Många fotografer kan alltså inte ens arbeta i sitt eget land. Det finns unga fotografer som inte vågar bli medlem i HCA av rädsla för att bli av med sin försörjning. Däremot säger HCA kanske att det skall kunna finnas en bro mellan förbunden eftersom frågan är så infekterad.

Under mötet frågar någon om det finns representanter från HCS på plats – och det gör det, men han vill helst inte uttala sig. Det kan man förstå – att stå inför en storkonferens och plötsligt behöva försvara en fråga man inte var beredd på, och som kan få stora konsekvenser kändes inte helt riskfritt. Astrid Heubrandtner AAC avbröt i det här läget och menade också att de tre ungrare som var på plats inte skulle ställas mot väggen i frågan. Man skall komma ihåg att detta från början handlade om en konflikt mellan två italienska förbund där grundproblematiken är en helt annan.

Så hur löser man en sådan här fråga; där ett lands regering politiserar frågan om yttrandefrihet, näringsfrihet och konstnärlig frihet och det hamnar i knät på en uttalat icke-politisk sammanslutning för filmfotografer? IMAGO har hittills valt att låta båda förbunden vara medlemmar – vilket betyder att alla dessa fotografer är företrädda. Det finns ingen stadga om ett land – ett förbund, men nu skulle det alltså röstas om detta skulle förändras.

Man kunde märka att flera av de forna Sovjetländernas förbund uttalade sig stödjande för att tillåta fler än ett förbund, och det dryftades om hur gör man med länder som inte har egen suveränitet, som t ex Puerto Rico. Vidare togs argumentet om överbelamring av stadgar upp: ”overregulating kills discussion.”

Efter en paus där delegater och representanter diskuterade i små grupper, klappade skakade ungrare på axeln och benade ur hur man skulle rösta för sitt förbunds räkning gick det alltså till omröstning. Med en inte särskilt betryggande majoritet föll motionen, och en arbetsgrupp tillsätts för att utreda frågan inför ett senare IAGA – framför allt gällande de italienska och franska förbunden. Ungern tycks ha en särställning i och med att de redan är med, så att säga. Arbetsgruppen uppmanas att inte föreslå för snäva nya stadgar, en styrelse skall kunna ha handlingsfrihet; dvs, vad kommer IMAGO kunna göra nästa gång ett medlemsland faller ner i diktatur och begränsar yttrandefriheten.

FSF röstade nej i frågan, kan vara värt att notera.

Slutligen: De två ungerska förbunden må inte samarbeta med varandra, men det åts frukost och fikades ihop både innan och efter mötet om denna motion.

(Jag köpte f.ö. en förtjusande liten bok om filmfoto skriven av just Gábor Szabó, ”Filmish book” som nu finns utgiven på engelska. Som deltidspedagog är man glad över bra stödlitteratur när man skall undervisa.)

Arbetsgrupper och kommittéer

En annan fråga som dominerade mötet var frågan om kommittéerna som finns i IMAGO, som av AFC (Frankrike) föreslås förändras i grunden, kanske rent av upplösas. En motion har tagits fram som skulle förändra upplägget avsevärt. Det finns en uppenbar konflikt mellan IMAGO:s styrelse och en del av kommittéerna, och det är sannerligen inte helt enkelt att navigera som åskådare.

Det finns åtta kommittéer som alla presenterade sitt arbete utspritt under IAGA.

För en utomstående som inte vet allt som händer så kunde det se ut så här (det här är ett referat över två förmiddagars diskussion:)

1. En kommittérepresentant uttalar sig under IAGA:s öppningstal om en fantastisk ny utredning, ”Behind the lens” om arbetsvillkor som kommer att presenteras under mötet, en utredning som faktiskt tagit sig ända in i EU-parlamentet. Det låter ju fantastiskt! (Malin Nicander kommer presentera detta i en annan artikel.)

2. AFC föreslår senare, under själva mötet ett förslag att kraftigt begränsa kommittéernas institutionalisering, att de skall bli effektivare, mer projektbaserade, arbeta på kortare tid. Kommitteerna har haft en tendens att bli självsvåldiga och strunta i styrelsen. Ledamöter sitter kvar år efter år. Några kommittéer tar för mycket plats, är för stora och dyra. Det låter rätt bra som förslag.

3. Det refereras till någon busstur som tydligen är en källa till konflikt?

4. Till kommittéernas försvar talar Kurt Brazda AAC om vikten av långsiktigt arbete och kontinuitet. Kommittéerna är IMAGOs ryggrad, men det borde bli bättre kommunikation mellan kommittéer och styrelse, som ju egentligen tillhör samma organisation (ibland är de bokstavligen dessutom samma personer som sitter i båda.) Dvs, behålla strukturen, men kanske förbättra funktionaliteten och effektiviteten, minska byråkratin. Luciano Tovoli AIC håller ett brandtal om att hellre reformera kommittéerna än lägga ner. Kommittéerna specialiserar sig i ett ämne, och sitter på expertkunskap. Ja, det låter ju också bra, det är viktigt med kontinuitet, och expertkunskap är ju positivt.

5. Resultaten från kommittéerna måste gagna filmfotografer. Det saknas pengar, och man måste spendera smart så att det gagnar filmfoto i världen – det är det som är IMAGO:s uppgift. Det får inte bli en toxisk stämning mellan styrelse och kommittéer, det måste vara konstruktivt.

6. AFC menar att, ja kommittéerna måste följa reglerna. Man måste hålla koll på vad IMAGO prioriterar och inte köra sitt eget race. Arbetsvillkorsgruppen har enligt AFC inte gjort något vettigt för Frankrike, utan betalat stora summor för att slå in öppna dörrar. Motkommentarer: Ja, i Frankrike har ni det fint med upphovsrätt och 8 timmars arbetsdag, så har vi det inte i alla länder. Kommittén jobbar kanske inte för just Frankrike, och AFC kan kanske verka i solidaritet med de som inte har lika bra villkor. Det är en verbal pingpongmatch där man förstår att det ligger mer bakom än man kanske får presenterat på mötet – där tonen ändå hålls städad.

6. Under kaffepausen får man reda på att några av kommittéerna har gått kraftigt över budget utan att styrelsen haft insyn. Den senaste tidens lågkonjunktur har lett till minskade sponsorintäkter = minskad budget för IMAGO = minskad budget för kommittéerna. En del kommittéer har kört på som vanligt ändå och levererat notan till IMAGO. Det låter å andra sidan inte alls bra.

7. Ordförande Mustafa Barat anser att styrelsen fått lägga orimligt mycket tid på frågor om finansiering snarare än att ägna sig åt viktigare saker.

8. Det refereras flera gånger till ”belgiska banklagar” med anledning av att sponsorpengar åkt rakt in på ett värdlands konto istället för att gå via IMAGO:s konton, vilket strider mot belgisk bankpraxis. IMAGO är nämligen registrerat i Belgien. Det tar mig ett par dagar att förstå hur detta hänger ihop. Det som skett är att det skapats en konto där AAC samlade in pengar till utredningen ”Behind the lens”, men att detta sedan skall redovisas av IMAGO:s kassör, som ansvarar för pengarna, och med kort bokföringstid innan revision, och där styrelsen inte haft insyn i kommitténs arbete. Typ.

9. Jan Weincke DFF påminner mötet: Glöm inte vad kommittéerna gjort för IMAGO, flera masterclasses som alla var nöjda med har ägt rum. Det är bra marknadsföring för IMAGO. Kommittéerna har gjort att EU-parlamentet nu diskuterar med IMAGO. Det här är det första styrelsen som motarbetar kommittéerna anser någon. Byt till annat land än Belgien om det är så krångligt. Gör det inte svårt för kommittéerna att arbeta.

Astrid Heubrandtner AAC: Vi hade inte kunnat ha IAGA så här i år utan att vi kunnat samla pengar från Austrian Film Fund m fl. Om man gör det svårt så kan man inte genomföra sådant här. Det är inte rimligt att allt måste gå genom IMAGO:s kassa.

10. Benjamin Mosli FNF (Norge, sitter i IMAGO: styrelse:) Styrelsen är inte emot kommittéerna, utan vill att kommittéerna skall få pengar, vi vill inte sabotera, men man måste följa reglerna.

Philippe Cordey SCS BVK (Schweiz): Revisorn säger hur det måste skötas, det är bara fakta. Vi är transparenta. Tahvo Hirvonen FSC (Finland, sitter i IMAGO:s styrelse) tror det handlar om att styrelsen inte skall diktera kommittéernas arbete.

Och vad blev då resultatet? AFC:s förslag föll, och man beslutade att tillsätta en arbetsgrupp som skall utreda arbetsgrupperna (!!!) Det bryter då ut en ny diskussion om vem som i så fall skall sitta i sagda arbetsgrupp: några anser att det skall vara helt neutrala parter som varken ingår i styrelse eller kommitté, medan andra anser att det tvärtom borde ingå representanter från vardera parter för insynens skull.

Till slut finns det en arbetsgrupp (som jag inte vill ingå i) som kommer att ta tag i denna heta fråga. Frågan om å ena sidan kommittéernas förträffliga arbete och å andra sidan kommittéernas påstådda egensinnighet ploppade upp under flera andra punkter under mötet, framför allt när de skulle presentera sitt eget arbete under verksamhetsåret. Man får komma ihåg att två saker kan vara sanna samtidigt.

Vill man veta vad de olika kommittéerna pysslar med finns det massor att läsa här: https://imago.org/committees/

Noterat: Samarbete över förbundsgränser uppmuntras

Bojana Andric SAS (Serbien) sitter både i IMAGO: styrelse, och har suttit som tf ordförande i Diversity and Inclusion Committee som samarbetat med Working Conditions Committee kring utredningen ”Behind the lens” som handlar om arbetsförhållanden för filmfotografer framför allt i Europa, uppmanar länder med liknande villkor att samarbeta.

Länderna på Balkan samarbetar redan, och Bojana tycker kanske de nordiska förbunden skall göra det och de baltiska. Man blir starkare tillsammans.

Detta har redan funnits i planeringen sedan förra året. Under IAGA hade vi möjlighet att prata både med representanter från FNF, DFF och FSC. Vi sitter ju i liknande båtar, och kan säkert hjälpa varandra.

Masterclasses

Två masterclasses ägde rum på eftermiddagarna dag 1 och 3. Den första hette ”The Quiet Power of the Lens- Weapon or Witness?” och handlade om ögats etik inom dokumentärfilmskapandet. Gäst var Wolfgang Thaler AAC.

Den andra var en panel/Masterclass med titel ”Who owns Vision? Human vs machine – Authorship under fire med gäster Dr Christina Busch och Dr Harald Karl.

Obligatoriskt stycke om AI och teknik

Givetvis diskuterades AI, både av kommittéer; både Technical Committee och Authorship Committee hade haft frågan på agendan, samt att en av de två Masterclasses som bjöds handlade om detta:

AI – Who owns vision, Human vs machine.

Alla är ense om att mycket förändras just nu, och det snabbt. Frågan är nu hur och av vem de visuella besluten kommer fattas i framtiden, och vad filmfotografens roll kommer vara. Eftersom AI i viss mån kan ersätta fotografer avseende t ex ljus, komposition, optik, berättande mm finns det en risk att vi som filmfotografer reduceras till operatörer – att vi ompositioneras i hierarkin (snarare än att plockas bort helt.) Det gäller att vi som kreatörer håller koll på vad som sker – detta handlar mycket om våra rättigheter, om att antingen skapa en lagstiftning som skyddar oss, eller att tvinga in AI-techbolagen under den lagstiftning som redan finns på plats. Det finns också risker att vi lagstiftar för mycket och målar in oss i hörn där det blir svårt att kunna hålla inspelning överhuvudtaget.

Det hölls ett panelsamtal med Dr Harald Karl, copyrightspecialist och Dr Christina Busch där flera infallsvinklar och klara case studies illustrerade hur rörigt det är i lagstiftningen, och hur många aspekter man måste kunna hålla koll på.

En del av problematiken är hur AI lär sig; den lär sig av det vi gör. Hur vet vi att våra bilder och signum inte stjäls? Och hur vet vi att vi, om vi nyttjar AI aktivt, inte stjäl av kollegor? Hur skall eventuell betalning gå till? Behövs licensiering?

Det visar sig även här att IMAGO av hävd drar sig med Eurocentrism: I Europa är många av oss skyddade av upphovsrätten – och det är fastslaget att bara människor kan vara upphovsmän – AI är bara ett verktyg. Det finns fall där man försökt copyrighta maskin-genererat material, men det har avslagits i domstol just därför. I länder där upphovsrätten antingen inte finns alls eller är svagare har man lite svårare att luta sig mot dessa argument.

I längden kommer AI-systemen behöva förhandla med upphovsmän, och panelsamtalet kommer bl a fram till att vi som kreatörer borde se till att dessa frågor inte lämnas till ”Disney och advokater” att besluta över, utan att man är involverad från kreatörssidan.

Flera frågor kom upp under samtalet: Om man är från ett land utan upphovsrätt, där man säljer sina bilder; hur kan man försäkra sig om att man inte blir stämd om materialet efter försäljning modifierats med hjälp av AI? Kan man vattenstämpla sitt material? Det är sådant som behöver utredas.

Eftersom alla moderna kameror idag innehåller AI kan vi inte hävda, eller skriva in det i kontrakt att vi inte går med på att AI används i våra filmer.

I samband med diskussionen kommer det även upp påpekanden om hur ofria filmfotografer är idag, eftersom så mycket bestäms av producentsidan, och flera ondgör sig över konstnärlig likriktning. Dvs, att vi i vissa fall egentligen inte har ett ”authorship”. Det kunde märkas en viss resignation över detta, samtidigt som alla konstaterar att eftersom AI alltid blickar bakåt så kommer vi behövas. Vi behöver blicka framåt, kanske samarbeta med FERA och kompositörer så att vi blir en starkare part när vi tar strid i frågan. Vi behöver förhandla med producentsidan och uppmana till transparens, mentaliteten gentemot upphovsmän måste förändras.

Någon påstår att man om fem år kommer skratta åt att vi varit så oroliga, men Harald Karl säger att den största risken är att vi tenderar att vara långsamma med att reagera – vi behöver agera prompt, utan att lagstifta för snävt.

I Authorship Committee, som presenterade sitt arbete på torsdagen, kom frågan upp igen. De framför att vi behöver ha en global röst – och att vi alla behöver vara solidariska. Även om europeiska filmfotografer i stort skyddas av upphovsrätt, medan australiensiska och amerikanska inte gör det, borde vi tala med en röst. Det handlar inte bara om AI, utan även om att skydda oss och våra bilder från VFX, felaktig kreditering och orättvis betalning.

I de skandinaviska länderna är vi upphovspersoner (co-authors, och authors of the image.) I IMAGO är det idag 37 av 60 medlemsförbund där fotografens upphovsrätt erkänns, och målet är att alla skall få det på sikt. Det var bara 18 från början.

Det släpptes nya skrivelser från EU om generativ AI under IAGA, där man med stor majoritet röstade för att AI-providers måste vara transparenta, och att de måste betala de som står som källa till materialet. Just nu är mycket AI gratis, men det kommer snart börja kosta pengar. Därför är det viktigt att agera fort, att dels slå vakt om att behålla det ”authorship” vi har, och att se till att AI inordnas under de upphovsrättslagar som finns på plats sedan 2004. Återigen föreslås det att man gör gemensam sak med andra upphovsmän för att bli en starkare röst.

I Tekniska Kommitténs framställan klagades det på brist på kvinnliga medlemmar i kommittén, brist på representanter från Sydamerika, Asien och Afrika, och på teknikfascism – att det är några få bolag som bestämmer vartåt vår branschs tekniska utveckling skall gå. Det kommer också upp en fråga om sponsorers inblandning i kommittén. Sponsorer är nödvändiga för att förbunden skall kunna hålla events, och finansiera det arbete man gör för alla filmfotografers väl och ve. Det kan dock bli en intressekonflikt om sponsorer är med i kommittén som är satt att bevaka den tekniska utvecklingen.

Motrepliken var att om man betalar pengar till ett förbund måste man kunna ta del av det man betalar för.

IMAGO och Politiken 2: Jämställdhet, statistik och Camerimage

Jämställdhetsfrågan låg som en underström under hela IAGA. Det fanns flera separata photo ops med bara oss kvinnliga fotografer, det nämndes under öppningstalet, det uppvisades under slutfesten i de ihopklippta filmerna, och vi fick flera frågor om vad vi upplevt. De flesta kommittéer förde ämnet på tal i någon kontext. Jag törs säga att det inte himlades med ögonen eller koms med särskilt många suckar när frågan dryftades – vilket kanske är det som förvånade mig mest. Man har blivit van vid att inte kunna diskutera frågan utan att behöva försvara att frågan diskuteras, kan man säga. Jag räknade inte hur många vi var, men åtminstone en femtedel, kanske tom en fjärdedel av de närvarande var kvinnor.

Frågan genomsyrade flera framföranden. Dels presenterade Diversity and Inclusion Committee sitt arbete där man tagit pulsen på hur vi ligger till i frågan. Kommittén har funnits sedan 2016 och har samarbetat med Women in Cinematography (WIC), och hållit workshops på filmfestival. Tidigare på Camerimage, men i fjol valde man att fokusera på Manaki Brothers istället (mer om det nedan). De hjälpte till med ”Behind the lens.”

De presenterade nu på mötet statistik som visar att 27% av filmarbetare är kvinnor.

14% av DoP:s som fått plåta långfilm under 2025 är enligt medianen kvinnor. Inom dokumentärfilmen är 18% DoP:s kvinnor men bara 10% inom spelfilm.

Och vem var bäst i klassen: jo, Sverige, med 24%.

Kommittén vill även ta upp åldersdiskriminering framgent, då denna fråga dykt upp under deras utredning, och tycks breda ut sig i flera medlemsländer.

Sammanfattningsvis pratade man fortfarande om ett glastak, att även om man hunnit långt de senaste åren finns det stora skillnader kvar – inte minst är lönegapet väldigt stort, vilket inte just denna utredning utrett.

Det man kommit fram till är att den stora skillnaden man kan se är att det finns gott om väletablerade och framgångsrika kvinnliga DoP:s i åldersspannet 40-50-åringar, medan de som är äldre haft det tuffare. Överlag så är tilliten till kvinnliga filmfotografer lägre, vilket gör att starten på karriären gärna blir segare. Två nyutexaminerade filmfotografer av olika kön kan därför snabbt hamna i erfarenhetsmässig ofas – trots att man börjat med liknande förutsättningar.

Kommittén uppmanar alla att sprida information och att gå med i kommittén, samt komma med egna projekt. Med slogan ”If you can see it you can be it” har man satt igång mentorsprogram, och har ett nytt initiativ där man vill fokusera på nya, mindre workshops som inte är så flashiga och teknikfokuserade – att fokusera på varför man gör som man gör snarare än hur, och lägga större tonvikt på dramaturgi och bildspråk. Liksom flera andra kommittéer finns det en del extern finansiering av projekt man sjösätter.

Adriana Bernal Martinez ADFC (Colombia) önskar att man inte bara pratade med oss om att vi är kvinnor, hon vill prata bild och teknik som andra fotografer får göra när de blir inbjudna eller intervjuas.

Trots att det inte var en officiell punkt diskuterades Camerimage flitigt, och sista dagen ville representanter från BSC diskutera inofficiellt med representanter från andra förbund hur man skall ställa sig till Camerimage. Som en del av er kanske vet så har det varit frostigt mellan Camerimage och flera förbund och sammanslutningar sedan ett par år tillbaka. Det började med att WIC (Women in Cinematography) hörde av sig till festivalen med en förfrågan om att fler kvinnliga filmfotografer skulle uppvisas av den främsta festivalen för filmfotografer. Svaret på detta blev en artikel där Camerimages president Marek Żydowicz menade att man valt att ”inte öppna upp för mediokritet.” Detta ledde till ett protestbrev från BSC, som flera förbund, t ex ASC, ACS, IMAGO och FSF ställde sig bakom. Marek reagerade på detta med ilska, och IMAGO var plötsligt inte välkomna till festivalen (de brukade ha monter där.) Inbjudna gäster hoppade av. Till det årets Camerimage valde FSF att skicka ner båda ordförande (Alex Lindén och Kenneth Ishii) för att ta del av den grupp med förbundsrepresentanter, vilket inkluderade WIC, som skulle försöka gjuta olja på vågorna – eftersom FSF upplever att Camerimage är viktigt för filmfoto. Det var inte alls framgångsrikt, utan Marek ville inte ens möta representanterna. Det har nu gått ett par år sedan dess.

Av tradition brukar vi i FSF delsponsra resa för ett antal medlemmar dit för att både representera och för att fler av oss förtjänar att besöka en filmfestival som uttryckligen handlar om filmfoto. Förra året kunde vi skicka hela sex stycken. En av dem var vår kassör Markus A Ljungberg, som hörde av sig till Camerimage inför resan med en fråga. Han fick ett otrevligt svar tillbaka att FSF som förbund inte var välkomna (men enskilda medlemmar är det förstås.) Vi i styrelsen vet att Marek svartlistat flera fotografer från WIC, och uppmanat producenter att inte arbeta med dem. WIC har valt att inte driva frågan, då de upplevt det hela som olustigt och ovärdigt. Camerimage å sin sida har förlorat sponsorer, bl a sin främsta sponsor Energa. Det är dels tuffa tider, och en del sponsorer valde att hoppa av pga debaclet. Några ytterligare sponsorer överväger att inte vara med nästa år. Det har varit en lose-lose-situation som verkligen ingen har vunnit på; varken Camerimage, kvinnliga filmfotografer eller filmfotografi i sig. IMAGO:s Diversity and Inclusion Committee valde att hålla sina workshops och Masterclasses på Manaki Brothers istället.

Under årets BSC Expo i februari kom Marek till BSC och frågade om man inte kunde stryka ett streck över debaclet (och få en gratis monter på mässan.) BSC (som liksom FSF gärna skulle se frågan utagerad) undrade vad han hade för förslag, och i princip gick det ut på att BSC skulle dra tillbaka sitt uttalande. Detta vill inte BSC alls göra, och nu undrade de hur vi övriga förbund ställer oss till det hela.

Flera på IAGA var chockade när de fick höra alla uppgifter. Alla visste inte om alla turer. Reaktionerna var minst sagt arga – dels upplevde flera att man försöker splittra IMAGO genom att gå till de enskilda förbunden, och dels att det helt saknas självrannsakan.

Eftersom detta var en diskussionsfråga som skedde utanför själva IAGA så har inget formellt beslut fattats, men av den generella konsensusen så kunde man se att ingen är särskilt pigg på att vika sig för Camerimage. Förslaget är att BSC skall hänvisa Camerimage till IMAGO.

Och vi i FSF kommer att ta upp frågan i vår mångfaldsgrupp.

Sponsorerna var också där

IAGA hade tre huvudsponsorer på plats; Sony, ARRI och Godox, som fick varsin slot att presentera och diskutera sina produkter. Nanlux/Nanlite var också där, och hade sponsrat fika och lunchmackor.

Sony presenterade sitt Rialtosystem, och informerade om att 3D är på väg tillbaka, vilket möttes av ett allmänt gnäll från den närvarande publiken. ARRI å sin sida förevisade ARRIraw och ARRIcore, och nya ARRI film lab, där man nu kan filma med infilmat korn och ”filmsort” som inte kan plockas bort av klåfingriga producenter, och där färgerna beter sig som analog film. Godox hade en gästfotograf som pratade ljus och hur man ljussätter utrymmen snarare än enskilda bilder, och hur man ljussätter för att filma 360 grader.

Sponsorerna hade två rum att nyttja som utställning, där man kunde klämma och känna på prylarna och ställa frågor.

IMAGO och Politiken 3- Serbien

I slutet av IAGA ställde sig en serbisk representant och frågade vad IMAGO kan göra för att stötta sitt serbiska dotterförbund SAS. Serbiens regering har i princip fryst alla statliga filmpengar, vilket slagit undan benen på hela industrin. Kan IMAGO göra något för att visa sitt stöd, trots att man inte får ta politisk ställning?

Kurt Brazda AAC svarar vant; ”Det finns sätt att göra det. Vi har gjort det förr.”

Man förstår att IMAGO hanterat liknande frågor, och från åren i FSF: s styrelse minns jag flertalet upprop, appeller och brev vi hanterat för att visa solidaritet, utöva påtryckningar när kollegors upphovsrätt, eller rätt att verka, eller yttrandefrihet hotats. Det är tydligt att en intresseorganisation för filmfotografer är viktig, och att man trots stadgar om politisk neutralitet måste våga stå upp för filmfotografer när de blir måltavlor. Det är ju som sagt IMAGO:s centrala syfte.

Mellan alla paneler, omröstningar, debatter och masterclasses fanns det även tid till enskilda samtal och socialiserande. Jag har pratat med fotografer från Chile, Colombia, Brasilien, Nya Zeeland, Australien, Nigeria, Elfenbenskusten, Kanada, Armenien, Georgien, och flertalet europeiska länder. Förbunden ser lite olika ut. Vissa är exklusiva, med höga kvalitetskrav för inträde, andra är betydligt bredare. Vissa fungerar nästan som fackförbund, andra som intima klubbar. Ändå har man alltid något gemensamt, och kan lätt identifiera liknande utmaningar.

Här är slutet på min inte så korta rapport från IAGA. Jag känner mig både lite deprimerad och väldigt inspirerad, men framför allt tacksam att så många filmfotografer väljer att arbeta, oftast obetalt, för att organisera, bevaka och verka för att förbättra för oss alla. Det är väl värt avgiften.

/Charlotta Tengroth FSF