BSC Expo 2018 – del 2

English version found here.

A propos övernattning är Sloane Square Hotel verkligen det optimala baslägret för att besöka BSC Expo.  Undertecknad inledde lördagen med hotellets generösa frukostbuffé och därifrån ser man bokstavligen rakt ut genom fönstret den vita abonnerade bussen som oupphörligen avgår var 10:e minut från hotellets entré till Battersea Evolution. Bara att ta hissen ner och hoppa ombord, mycket bekvämt och praktiskt.

Litet ”back story” bakom BSC Expo kan vara på sin plats. Det startades 1993 och under namnet The BSC Equipment Show visades varje år det senaste inom bl a kameror, optik och filmljus upp på en filmstudio som Shepperton, Elstree, Pinewood osv. Expot blev oerhört populärt och fick många efterföljare: Paris Microsalon och andra. Men det faktum att man höll till på en verksam filmstudio gjorde att man aldrig kunde ha en längre framförhållning än ca tre veckor och 2016 bestämde man sig för att byta lokal till Battersea mässhall och nu blev plötsligt en framförhållning på över tre månader möjlig -och man kunde därmed börja annonsera Expot långt tidigare. Som en följd av detta kan man i dagsläget attrahera ännu fler utställare och besökare.

Ett kluster bestående av sex Alexa Minis med matchande Master Primes i den här massiva shotover-riggen –nog borde man kunna få med nå’nting av intresse med 6 * 3,6 K upplösning?

Utställningen har alltid hållit öppet något kortare på lördagen, men i år har man ändrat detta och det är ett klokt drag, förra året blev lördagen nämligen en väldigt stressad upplevelse. Men trots den förlängda öppettiden är Expot så omfattande att man verkligen måste bestämma sig för ett fåtal utställare och koncentrera sig på dessa, mer än så finns ingen chans att hinna med. Alltså gör jag en Rundvandring längs hela utställningsytan för att bestämma vilka jag skall prata med –och bara att vandra runt hela Expot tar bortåt en halvtimme! Jag hinner notera att Grip Factory Munich är tillbaka, de har lyst med sin frånvaro de senaste säsongerna, så det är glädjande att se dem tillbaka –och med en generöst tilltagen monter dessutom.

Emma Boswell och Katya Nelhams-Wright är The Helicopter Girls.

Men något alldeles oemotståndligt fångar snart min blick: liten monter, massiv drönare och två trevliga blondiner – ”Why it’s the Helicopter Girls!” Det låter lite som namnet på ett tecknat barnprogram, men Emma Boswell och Katya Nelhams-Wright (passande namn på en pilot, kanske släkt med Orville och Wilbur?) har flugit drönare för filmer, TV och reklaminspelningar sedan 2009. Ursprungligen gjorde de dokumentärfilmer tillsammans, och en inspelning där de försökte filma herrelösa hundar och katter i Grekland väckte tanken att försöka filma de skygga djuren med hjälp av en radiostyrd helikopter.

Så för att kunna förverkliga idéen med hundarna gick Emma med i en modellflygklubb och lärde sig flyga radiostyrda modellhelikopterar, men ungefär vid den tiden dök drönarna upp på marknaden och Katya och Emma som nu blivit allt skickligare flygfotografer blev ofta tillfrågade att hjälpa till på TV-inspelningar. När de dök upp på inspelningsplatsen möttes de ofelbart av ett “oh it’s the helicopter girls” så företagsnamnet var givet.

Katya och Emma arbetar praktiskt taget alltid med Alexa Mini och drönaren i deras monter är en Freeflight Ultra som kostar ca 400.000 kr och orkar lyfta upp till 18 kg. Det finns 5000 registrerade kommersiella drönarpiloter i Storbritannien, men 80% av dom flyger mindre maskiner, så i det marknadsegmentet är konkurrensen mördande. Katya och Emma har medvetet sålt av alla sina mindre drönare och äger nu bara två stora maskiner.

Monterad på en bil ger Shotovers nya gimbal nästan samma möjligheter som en Russian Arm.

Företaget Shotover byggde ursprungligen gimbals för fullskaliga helikoptrar, men de har nu lanserat en mindre gimbal, designad för drönare -och de har också konstruerat en egen drönare. Men smakar det så kostar det: Shotovers drönare, som behändigt skulle orka lyfta ett lågstadiebarn(!) kostar över 1,2 miljoner kr. En spinoff-effekt av Shotovers nya, mindre gimbal, är att de snabbt börjar bli populära monterade på bilar. Varför? Jo, du får ungefär samma möjligheter att skapa spännande bilder av fordon i hög hastighet som du skulle ha med en Russian Arm –men till en bråkdel av kostnaden!

Strax därpå hittar jag Mediatekniks Anders Johansson i vimlet. Han skall demonstrera en ”Rabbit Ears” för en nyfiken besökare och en rolig scen utspelar sig, Anders och en medhjälpare anfaller gemensamt en stor softbox-armatur på utställningsgolvet för att gräva fram dess innanmäte. Medhjälparen drar till med ett ”how’s our patient doing?” och Anders är inte svaret skyldig (med spelad förfäran) ”there’s no heartbeat!”

Vad är då ”Rabbit Ears” för någonting? Jo, det är en genial metallram som möjliggör att kombinera valfri LED-panel med en softbox.

Belgiska Key Grip Systems erbjuder en lågvikt-dolly för ca 50 000 kronor. Anders Johansson från Mediateknik blev också imponerad.

Precis nästgårds till här den dramatiska operationsscenen med ”kaninöronen”, har belgiska Key Grip Systems sin monter. Det här företaget erbjuder eleganta –och handgjorda- lågvikt-dollysystem. Då tänker man ju att de förmodligen kostar en arm och ett ben, men nej: cirka 50 000 kronor för ett helt kit! Benoit Theunissen som representerar företaget förklarar att dessa dollys är populära som ”second unit’”-utrustning, man kör en stor traditionell åkvagn till A-kameran och en så’n här till B-kameran. Dessa dollys har inte särskilt stort ”fotavtryck” heller, vilket förklarar deras popularitet. Anders Johansson var också imponerad av de smidiga små konstruktionerna och själv blev jag nästan frestad att hala fram kreditkortet och impulsköpa ett så’nt här kit!

Killarna från Whitepoint Optics pratade jag ju med i går kväll och ville absolut få med i reportaget, jag fick leta ordentligt men i det brittiska uthyrningsföretaget Movietechs monter fann vi till slut varandra. Movietech är stolta ägare till en uppsättning Whitepoint-objektiv.

Från vänster: Jussi Myllyniemi, Product Manager, Whitepoint Optics, Fritz Heinz, Head of Marketing, Otto Nemenz International samt Aleksis Pillai, CEO, Whitepoint Optics.

Så vilka är då Whitepoint Optics? Jo, Jussi Myllyniemi, Product Manager, och Aleksis Pillai, CEO, driver det här företaget som är baserat i Helsingfors och har specialiserat sig på att konstruera Large Format-objektiv baserade på Hasselblad V-series-glas, samma legendariska objektiv som NASA valde att använda till Apollo-månfärderna.

Whitepoint Optics har bara varit ”in business” i drygt ett år, men har redan rönt stora framgångar. De visade sina prototyper på Cinegear i Los Angeles i somras och fick bra respons från uthyrningsföretag och ledande D.o.Ps, so de inledde ett samarbete med uthyrningsföretag i Los Angeles och New York -ett smart drag, för om du är etablerad på de två marknaderna så är det betydligt enklare att etablera sig i resten av världen därefter!

Jussi berättar att historien bakom deras framgångssaga är lite lustig, för Jussi är gammal maratonlöpare och skulle 2005 ställa upp i Stockholm Marathon med sin löparkompis Timo Alatalkkari, som är en extrem entusiast inom klassisk stillbildsoptik. Jussi frågade Timo om han kunde ”re-house”-a ett Hasselbladsobjektiv för att använda på en filmkamera -och det var så allting började. Alatalkkari är idag Chief Optics Technician på Whitepoint Optics.

Aleksis berättar att de här Hasselbladsobjektiven vanligen är i mycket gott skick, för de användes nästan uteslutande för studiofotografering och har med andra ord hanterats varsamt. Whitepoint tar isär de gamla objektiven fullständigt och använder bara själva glaset när de konstruerar sina nya objektiv. Whitepoint Optics har till och med ett swing-shift-objektiv, något de är helt ensamma om. Whitepoints gluggar tecknar rent av ut IMAX’ negativformat, om någon är sugen på –och har råd- att testa den kombinationen.

I Movitechs monter finns också Fritz Heinz, Head of Marketing, Otto Nemenz International i Los Angeles, som köpt in ett antal av de här objektiven, och han har bara lovord för Whitepoint Optics. Han berättar att Whitepoints objektiv, tillsammans med Leica Thalia, är bland de få objektiv (förutom ARRI Rentals egna Alexa 65-objektiv naturligtvis) som helt tecknar ut Alexa 65s sensor, samt även RED Monstro-sensorn, de största sensorerna på marknaden just nu. Heinz berättar också att Otto Nemenz har över 3000 objektiv -en av de största objektivsamlingarna i världen. ”Otto is a true Hollywood legend” avslutar Fritz Heinz med ett leende.

”It’s the Jonas Elmqvist Show!” Från vänster: trådlöst ljusbord från Cinelex, Effects Master DMX är en avancerad flicker-generator (och inget för epileptiker) samt 1,5 KW LED-blixtar från Luminous Inc. Enormt säkerhetspådrag och 5500 besökare går med ID-taggar runt halsen… men Jonas visar var skåpet skall stå.

I en jättelik monter fullproppad med ljusarmaturer hittar jag Jonas Elmqvist, från företaget BB & S Lighting, som också är en av FSFs officiella sponsorer. Jonas demonstrerar ett par intressanta nyheter ur produktportföljen. ”Nu när man har dessa nya LED-lampor med fina funktioner så vill man kunna göra allt de klarar av”, förklarar han ”inte minst fjärrstyra dem. Förr i tiden var man tvungen att skjuta in nät i lampor när skådisar kom för nära dem, för att kunna behålla samma bländare, nu kan man dra allting på en regel på ett ljusbord.”

Så långt känns allting igen, men Jonas håller upp en box -inte större än en cigarrlåda- från den Londonbaserade firman Cinelex och fortsätter ”här har vi ett trådlöst ljusbord där du kan bestämma vad varje regel skall ha för funktion -skall jag bara dimma, skall jag byta färg, lägga in lite magenta? Med DMX så kan jag ha tio lampor på en och samma kanal.”

DMX är alltså ett system för ljusstyrning och ett så kallat ”universum” DMX innehåller 512 kanaler, så det finns gott om kapacitet att styra alla funktioner som finns på lamporna. ”Du kan lägga 25 kanaler på en enda ARRI Skypanel om du vill” berättar Jonas ”och rent av styra fläktarna i den.”

Jonas håller fram en annan ”leksak”. ”Effects Master DMX är en mycket avancerad flicker-generator designad av en tysk gaffer” förklarar han och man inser snabbt att det här är alla epileptikers mardröm! ”Här finns massor av effekter förprogrammerade; brand, stearinljus, gammal TV” berättar Jonas entusiastiskt och sparar den personliga favoriten till sist: ”trasigt lysrör! Cinelexen och Effects Master DMX’en går att koppla ihop så du är helt fri att röra dig vart du vill på inspelningsplatsen –kanske lämpligen gå bredvid filmfotografen och haka på de önskemål han/hon kommer på i farten. Cinelexen och Effects Mastern kan styra vad som helst, en 18 kilowattare om man så vill, allt som går att styra via DMX.”

Jonas tar mig med till en monter i andra änden av Expot där firman Luminous visar upp sina 1,5 KW LED-lampor som kan simulera blixtar bland annat. Det här är samma företag som gjorde The Lighning Strikes som var klassiska xenonrör för stora ’night shoots’ som kunde göra väldigt verklighetstrogna blixtar och andra effekter som skenet från pistolskott, t ex. ”Du ger ett xenonrör ungefär 300 gånger mer än vad det är designat att klara av kontinuerligt” ler Jonas och fortsätter ”det kan handla om 300 Ampère! Xenonrören strök med lite vartefter och man stod nästan och puffade rökringar med utrustningen.” Oavsett om det handlar om att belysa ett stadskvarter (som med xenon-varianten) eller jobba i studio med LED-lamporna, så kan du alltså skapa blixtar som fyller 6-8 rutor eller om du så vill 20 rutor, oavsett om kameran har global shutter eller rolling shutter så slipper du få halva rutor, vilket är en stor risk med vanliga blixtar avsedda för stillbildsfoto.

När Jonas och jag står och pratar bredvid den här 1,5 KW LED-utrustningen så ’fyras den av’ ett par gånger i samband med en kunddemonstration –och jag tror bestämt jag får mina bihålor rensade för all framtid! Om det nu finns några tvivlare kvar därute så kan jag personligen intyga att det är ett vanvettigt drag i den här blixteffekten. ”Det är nästan så det gör ont i bröstet när man river av The Lighning Strikes -den fullvuxna kusinen till de här armaturerna” intygar Jonas glatt.

”Lars, do you want a beer?”

Intervjun i Cinelab’s monter kunde inte ha börjat mer lovande! Den som ställer frågan –och räcker över en iskall ölflaska, en nåd att stilla bedja om när vi nu närmar oss målsnöret på det bastuvarma Expot- är Adrian Bull, Managing Director på filmlaboratoriet Cinelab London.

I fjol berättade labbveteranen Nigel Horn för mig vilken berg-och-dalbana filmlabb-situationen hade varit i Storbritannien sedan det största labbet Technicolor valde att lägga ned sin UK-anläggning år 2013. Adrian, med mer än 25 års erfarenhet från labben DeLuxe och Technicolor, förklarar varför situationen för fem år sedan blev så extremt dramatisk, nedgången i efterfrågan vad gäller fotografisk film var nämligen inte någon långsamt avtagande kurva –så sent som 2010 var efterfrågan på biografkopior på fotografisk film inom filmindustrin den största någonsin! Enbart till den sista filmen i Harry Potter-serien tog man fram 20 000 kopior –till en enda film! Tre år senare var alla biografer digitaliserade och efterfrågan på filmkopior i praktiken noll: ett vertikalt fall från svindlande nivåer till ingen efterfrågan alls, med andra ord.

Det var alltså i kopiorna de stora pengarna fanns, för såväl Kodak som labben. Själva inspelningen av en stor produktion på film var kanske värd ett par miljoner kronor för ett filmlabb –men kopiorna kunde vara en 40 gånger större affär! Med filmkopiorna strukna ur ekvationen blev situationen ohållbar för de stora labben DeLuxe och Technicolor, som båda stängde ner sin verksamhet i Storbritannien.

Analog Renaissans. Från vänster: Adrian Bull, Cinelab, Kodaks monter, Scanstation 65mm scanner samt Antonio Rasura från Kodak UK. Därunder ARRIs 65mm studiokamera 765 samt Panavision 16mm ”Elaine”.

Adrian gjorde då ett djärvt drag och köpte upp ett litet labb, Bucks Lab, som framförallt gjorde trailers för biograferna, och etablerade i juni 2013 Cinelab med två mål i sikte: att stötta de filmare som ville fortsätta spela in på film och att vända sig till de stora filmarkiven med sina enorma mängder filmkopior från de senaste hundra åren. Bucks’ ursprungliga framkallningsmaskiner var långsamma så Adrian valde snabbt att uppgradera maskinparken med en splitterny Photomec framkallningsmaskin, ett modigt drag med tanke på att den analoga filmvärlden föll vertikalt runt omkring dem i det läget. Sedan dess har Adrian också förstärkt startfältet med en rad scannrar: en HD Spirit, en ARRISCAN, en 4K Scanity, en Goldeneye III och en Goldeneye IV som också klarar 65mm film. also. Det gör faktsikt Cinelab till det enda labbet i världen som kan hantera allt från 8mm till 65mm!

Och marknaden är stark -2016 hanterade Cinelab ett 30-tal reklamfilmsinspelningar skjutna på film, 2017 passerade 157 stycken(!) reklamprojekt genom labbet –en ökning med 400%. Tidsaspekten är kritisk i alla moderna filmprojekt och Cinelab erbjuder mycket avancerade tjänster, från det att man får burkarna med exponerad film så går den genom framkallning och scanner till att man kan leverera digitala proxy-filer av materialet elektroniskt vart som helst på jordklotet inom en mycket kort tidsrymd.

Adrian avrundar med att bekräfta att marknaden är hyfsat stabil; mängden spelfilmer och reklam inspelade på film under 2018 ser ut att bli i paritet med vad som producerades under 2017.

Nu börjar det bli bråttom, klockan fem stänger Expot, skall nå’nting mer hinnas med så får det gå undan. ”Film är en Premium Product” säger Antonio Rasura, Director EI Services vid Kodak UK, när jag besöker Kodaks monter, ”men vi vill göra den tillgänglig för alla. Kodak har ett globalt fotavtryck, du kan köpa råfilm var som helst på jordklotet. Fler och fler reklamfilmer spelas in på film nu –varumärken ser ett värde i att förknippas med The Film Look. Det finns också en månghövdad biopublik därute som vill se filmer projicerade som filmkopior, biobesöket blir mer än bara underhållning och förströelse, det blir ’a special occasion’ för dem på så vis. Även 65/70mm film går starkt just nu.”

Kodak har precis som i fjol något av en ”village” i sin monter, förutom de själva huserar där även andra företag verksamma inom den analoga nischen. Men montern är också försedd med aptitretande ögongodis i form av en ARRI 765a och en riktig raritet, Panavisions 16mm kamera ’Elaine’, i praktiken en miniatyr-Panaflex. Framförallt 765an är en riktig pubikmagnet och många vill ta en ’selfie’ vid den, men betydligt mer nutida och aktuell är den ”Scanstation 65” scanner för 65mm film som står och rullar i montern. Matt Waghorne från företaget Digital Orchard demonstrera den stolt, den här maskinen från företaget Lasergraphics, Inc. i Kalifornien är nämligen unik, det finns bara det här enda exemplaret i världen!

Den är designad av en man vid namn Stefan Dimitrovski, ”a spectacularly intelligent man” understryker Matt. Scannern söker av 15 rutor i sekunden med en upplösning på 5K och 16 bitars samplingsdjup och skapar dpx-filer av detta, samtidigt som den parallellt levererar en prores proxy-fil. Varje ruta genererar 50 MB data, så 1 GB lagringsutrymme räcker inte ens till en sekund film! På en 1 TB hårddisk får man plats med 14 minuter speltid i den här upplösningen –så för att bara kolla dagstagningar är valet enkelt, det får bli prores-filen!

Klockan hinner slå fem och till och med bli ett par minuter över medan vi pratar. Det är startskottet för enträgna högtalarutrop och en febril aktivitet bryter ut överallt. Det svårt att behålla fokus med allt detta i ögonvrårna och ringande i öronen, men vi hinner avrunda diskussionen. ”Det finns betydligt mer information i 65mm film än så” kommenterar Matt, men medger att ”optimalt skall 65mm helst scannras i 10K.” Vilka datamängder det skulle generera orkar man knappt föreställa sig.

Digital Orchard investerade i den här scannern för att, i kombination med den splitternya 65mm framkallningsmaskin som just nu installeras på Kodak lab vid Pinewood studios, skapa ett påtagligt snabbare arbetsflöde för 65/70-produktioner än vad som tidigare funnits tillgängligt. ”Det finns definitivt en stor produktion i startgroparna som kommer att spela in på 65mm” säger Matt med ett leende och man förstår att samtalsämnet är mycket ’hysch-hysch’ och följdfrågor är meningslösa, de kommer inte besvaras.

Jag tackar Matt för samtalet, vi skakar hand och han byter med viss tacksamhet fokus till att börja packa ihop sin egen utrustning.

Jag styr stegen mot utgången genom det surrealistiska skådespel som nu brakar loss överallt: utställningen rivs i orkantempo! Män, kvinnor och ungdomar som i två dagar har stått i montrarna och avslappnat svarat på frågor kastar sig nu handlöst över allt i sin väg, river ner och packar ihop i febrilt tempo.

I folksamlingen i duggregnet utanför är stämningen lite smånervös, det finns nämligen inte oändligt många bussar att ta sig härifrån med heller. Men allt går bra och jag kan sätta mig vid fönstret på bussen just som den kör förbi den enorma lastbilskaravanen som väntar utanför mässhallen. Och man inser att man är ganska priviligierad som nu kan vända åter till hotellet –för de många utställarna återstår åtskilliga timmars hårt arbete innan mässhallen är tömd och de hunnit återvända till sina respektive företag och de tusentals uppvisade dyrgriparna återigen är i tryggt förvar bakom lås och bom.

Lars Pettersson