Filmrummet: Från arkivet till publiken – Ett levande filmarv

I sin serie seminarier under rubriken ”Filmrummet” bjöd Svenska Filminstitutet torsdagen den 23:e mars in till ”Ett samtal om den svenska filmhistoriens framtid” i Bio Mauritz på Filmhuset i Stockholm. Det blev en välbesökt tillställning och Mauritz salong fylldes snabbt upp ordentligt. Panelen bestod av Eva Esséen, VD för TriArt Film, Charlotta Denward, ordförande film-och dramasektionen Film&TV-producenterna, Göran du Rées, professor i filmregi, Anna Serner, vd för Svenska Filminstitutet och Mathias Rosengren, chef för Filmarvet på Filminstitutet.

Moderator var Per Eriksson, verksamhetsansvarig vid Sveriges Förenade Filmstudios, och han inledde med att visa tre korta sekvenser ur filmer som SFI nyligen restaurerat och digitaliserat:  ”Körkarlen” (1921), ”En Kärlekshistoria” (1970) och ”Barnförbjudet” (1979) –en rolig scen med den legendariske Rolf Skoglund! De två sistnämnda filmerna såg ut som om de vore inspelade häromdagen, vilket säger en del om 35mm film som inspelnings- och lagringsmedium.

Förste talare var Mathias Rosengren, som berättade att SFIs ledning redan 2013 bestämde sig för att restaurera 18 titlar inom ramen för sin befintliga budget. Samma höst fick man så veta att man skulle få 40 Mkr från regeringen under en 5-årsperiod, och tre år senare fick SFI ett ytterligare anslag om 2,5 Mkr, så det är uppenbart att regeringen är nöjd med hur arbetet fortskrider.

Rosengren fortsätter:

”i ett förråd på Filmhuset hade vi dubbel takhöjd, så vi byggde ett helt nytt våningsplan där och rekryterade 11 personer att arbeta med digitaliseringen av filmarvet. Vi gör uppåt 100 titlar per år, och vilka filmer som skall prioriteras bestäms av ett redaktionsråd om tolv personer på SFI. Vi väljer inte bort någonting, utan vi väljer i vilken ordning titlarna skall digitaliseras. Titlar där digitalt material redan finns väljer vi bort.

Regeringen har ålagt oss att prioritera barn och unga, så det gör vi självklart. Kvinnliga kreatörer är också av extra intresse. Det är många ute i branschen som vill ha sin film digitaliserad, och det finns utrymme inom projektet för dem, men producenterna måste ha en utgivningsplan, t ex en DVD-box, eftersom tillgängliggörande är själva motivet till hela arbetet.

De filmer vi utan upphovsrättsliga problem kan offentliggöra, lägger vi upp på Filmarvet.se som är en plattform vi driver tillsammans med Kungliga Biblioteket. Det finns ett underskott i världen på digitaliserad engelsk textad äldre kvalitetsfilm, det märker vi på intresset utomlands för vissa titlar vi restaurerat. I den takt vi nu jobbar – tre veckor per långfilm – har vi hundra års arbete framför oss. Vi behöver öka takten, inte minst är det tidskrävande att klarera upphovsrättigheter: det finns ofta många upphovsmän bakom en film och den kan vara producerad av ett bolag som varit vilande sedan 1959.”

Efter Mathias Rosengrens anförande övergick seminariet i en paneldiskussion. Göran du Rées pekade på att digitaliseringen av dessa filmer fyller en mycket viktig funktion eftersom Film är den enda konstart där utövarna inte har tillgång till verken! Jämför med exempelvis musiker som i princip har tillgång till all komponerad musik som över huvud taget finns bevarad.

Eva Esséen menade att

”vi jobbar med att tillgängliggöra det svenska filmarvet hela tiden, ”Apflickorna”, en film vi producerade 2010 tillhör ju nu filmarvet. Det tar inte så många år innan nyinspelade filmer blir filmarv. En ny film driver på katalogen också, publiken blir nyfiken på de medverkande och vill se äldre filmer de medverkat i.”

Charlotta Denward vill att vi upphovsrättsligt skall sträva mot generella licenser, för att göra tillgängliggörande enklare i framtiden. Det mesta som SFI restaurerar kommer inte att generera stora intäkter, men de ekonomiska nytillskott som trots allt uppstår den här vägen är välkomna för de titlar som drar ny publik.

Anna Serner kunde konstatera att

”2019 kommer vi att stå med restaureringsavdelningen och personalen där, men inte pengar att finansiera den med. Vi fick ett uppdrag till labbet i Rotebro från Amerikanska AMPAS för ett par år sedan, de ville ha 35mm kopior av ett par filmer i sitt arkiv. Vi hoppas att labbet i Rotebro skall kunna dra in lite inkomster och de pengarna kan plöjas ner i digitaliseringen av filmarvet. Vi kan vända oss till mecenater, det finns en handfull sådana i Sverige som tycker kultur är viktigt, crowdfunding är en annan tanke.

Biblioteken i Sverige är också en möjlig väg för offentliggörande av filmer, men biblioteken är väldigt mycket inriktade på det tryckta ordet. Vi behöver få utbildningsdepartementet att förstå att vi idag skapar oss vår identitet lika mycket via rörlig bild som via det tryckta ordet. Vi sitter nu, Kungliga Biblioteket, Riksarkivet, Dramatikerförbundet, Teaterförbundet, producenter och Filminstitutet runt samma bord och vi är alla överens om att vi vill att filmerna skall nå ut till allmänheten.”

Paneldiskussion. Från vänster: Per Eriksson, Anna Serner, Göran du Rées, Eva Esséen och Charlotta Denward.

Det fanns ett par minuter efter att paneldiskussionen avrundats då publiken hade möjlighet att ställa frågor. Regissören Stig Björkman uttryckte sin förhoppning att de filmer han skapat skall få bli en del av det svenska filmarv som blir digitaliserat i en nära framtid och intressant var att en tjänsteman på Kulturdepartementet fanns i publiken och tog till orda. Hon berättade att hon följt digitaliseringsfrågan sedan 2010 och att man just nu satt och arbetade med budgetunderlaget. Hon fortsatte:

”förståelsen och intresset hos politikerna för den här frågan har ökat enormt. När vi nu går över till den nya helstatliga filmpolitiken, har ett enigt utskott sagt att de vill se en långsiktig statlig finansiering av den här verksamheten. Det finns goda förutsättningar för att få politikerna att lyssna.”

Ingenting är med andra ord klart än, men det lät hoppfullt.

Efter seminariet fanns möjlighet att följa med Lasse Karlsson, chef för digitaliseringen av det Svenska Filmarvet, på en liten rundvandring på avdelningen. Intressant nog har en handfull trotjänare från tidigare Nordisk Film Post Production funnit en hemvist här. Här finns flera gamla bekanta för FSF:s medlemmar, inte minst de båda ljussättarna Kjell Amrén och Joakim Högberg.

Karlsson berättar att under de cirka 120 år av filmproduktion man jobbar med har själva filmrutan ändrat skepnad åtskilliga gånger, men ljudspåret har faktiskt genomgått ännu större förändringar: analogt optiskt, magnetiskt och digitalt. År 2005 kom så Digital Cinema Initiative, de stora Hollywoodstudiornas samarbete kring standarder för digital film -och inte minst kryptering för att hålla piraterna stången!

Den som producerat en film i Sverige med stöd från SFI var (före den digitala eran) tvungen att leverera ett interpositiv plus en visningskopia till SFI. I dagens digitala verklighet ber SFI istället om ett högupplöst, okomprimerat bevarandematerial och ett visningsmaterial.

Joakim Högberg, Colorist

Det finns en uppsättning ”code of ethics” som man försöker följa när man restaurerar film -vi skall inte försköna filmen, utan vi skall eftersträva att få den att se ut som den gjorde när den hade premiär. Varje film tar upp ett utrymme om 2 och 10 terabyte, det kan krävas 20 terabyte om det vill sig illa, t ex om en film existerar i ett par olika versioner.

Man försöker bjuda in regissör och fotograf i den mån de fortfarande är i livet och det är praktiskt genomförbart. Det finns en risk att upphovsmännen vill försöka ta chansen att ”förbättra” filmen, att åtgärda någonting som de gått och retat sig på i åratal, och det är ju inte meningen att man skall fokusera på. Samtidigt kan det ju vara så att de berättar att någonting gjordes felaktigt när premiärkopian framställdes (t ex att en nattscen kopierades som dag) och då är ju en korrigering motiverad. Eftersom SFI ska försöka digitalisera 500 filmer så finns det begränsat med tid att konsultera regissör och fotograf, men det är någonting man redan gör i nuläget och det är ett område där man vill försöka bli bättre framöver.

Själva restaureringen är ett tidskrävande manuellt arbete. Man väljer ett utgångsmaterial, man förbereder det analogt, t ex reparerar skarvar och tvättar det. Därefter scannrar man bilden och digitaliserar ljudet. Damm, smuts, repor och skakningar tar man självklart bort. Avslutningsvis godkännande i biograf. Slutmålet är en masterversion i JPEG2000 lossless, samt bland annat en DCP och en Apple Prores-fil (redan den blir ett par hundra GB).

Man scannrar filmerna i 2K. Det skulle absolut gå att scannra originalnegativen i 4K, men då tar man på sig två mycket stora arbetsbördor, för dels måste alla printerjobb (texter, övertoningar, effekter) göras om och dels blir de resulterande digitala filerna avsevärt större. Varje titel skulle då ta mer tid och plats, vilket ju går helt emot principerna för det här projektet, som ju siktar på att digitalisera så många titlar som möjligt innan de anslagna pengarna tar slut.

Lars Pettersson