Fredrik Wenzel – Guldbaggeintervju

I höst blir Fredrik Wenzel 40. I januari stod han på Cirkus i Stockholm och tackade för Guldbaggen för bästa foto.

Man kan ha en sämre inledning på ett år då man fyller jämnt.

Fredrik fick priset för fotot till Ruben Östlunds “The square”. Det var hans andra Guldbagge. 2015 belönades hans för insatsen på Östlunds “Turist”. Ruben Östlund är förknippad med Filmhögskolan i Göteborg, där också hans och producenten Erik Hemmendorffs bolag Plattform Produktion har sitt huvudkontor. En hel del av förnyelsen inom svensk film på 2000-talet förefaller ha kommit till konstarten genom en kringgående rörelse, utanför de äldre institutionerna och utanför Stockholm. Fredrik Wenzel passar in i den bilden. Slår man upp honom i Svensk filmdatabas står ingenting om hans utbildning.

-Det är väl så enkelt som att jag inte har någon, säger Fredrik när jag för FSF:s räkning träffar honom i arbetsrummet. Det är en inredd vind nära Medborgarplatsen på Söder i Stockholm. Fredrik har tagit över den efter en annan fotograf. Det är just en arbetsrumslägenhet, den får inte användas till boende och skapades en gång i tiden som ateljé åt konstnären Philip von Schantz. Där är ändå trivsamt. Det är prydligt, små mattor på golvet, barkök, ett välstädat skrivbord. Intervjun äger rum intill en bokhylla som går nästan från golv till tak och är packad med böcker. Där syns flera stora serieböcker, bland annat Alan Moores och Eddie Campbells “From hell”, om Jack the Ripper, filmad 2001 med Johnny Depp och foto av Peter Deming, som flera gånger arbetat med David Lynch. Thrillermästaren Patricia Highsmith – hennes mest kända skapelse är den i flera filmklassiker förekommande Tom Ripley – är också representerad. Hon är en av Fredrik Wenzels favoriter.

Som fotograf har Fredrik Wenzel bara studerat i “den praktiska skolan”. Regissören Jesper Ganslandt – “Farväl Falkenberg” 2006, “Apan” 2009, med mera – är en barndomskompis. De växte upp i samma kvarter i hemstaden Falkenberg. Med avund såg Fredrik vännen Jesper försvinna till filmstudier:

– Jag höll på med musik och jag tyckte att dom (filmarna) hade så kul. Musiklivet på den tiden var så otroligt…ja, det skulle vara så destruktivt och så mörkt. Det var ju nittiotal. Och dom som höll på med film, jag tyckte att dom verkade ha så kul på något sätt. Det var en sorts gemensam ansträngning snarare än att alla skulle vara små solitärer som stod och tjurade på varsitt håll.

Via Ganslandt tog sig Fredrik Wenzel in i filmen. Då Jesper flyttade till Stockholm hakade Fredrik på. Han hängde med på filmjobben:

-Eftersom jag inte hade någon kompetens överhuvudtaget så handlade det väl mest om att man var bärhjälp och enklare sysslor.

Detta var åren 2001-2004, ungefär. Rockvideon, eller musikvideon, hade sin storhetstid bakom sig. Men än fanns lite liv i genren och det var huvudsakligen sådana produktioner som gav Ganslandt och Wenzel sysselsättning. Fredrik var runt tjugofem. Han och Jesper trivdes inte riktigt i den stockholmska filmvärlden:

-Vi upplevde att det var väldigt mycket attityd och att det var väldigt mycket positioneringar.

Fredrik citerar en göteborsk regissör: “Att filma i Stockholm, det är känslan av att alla har gjort lumpen utom du.”

När Fredrik ännu bodde i Falkenberg hade han i perioder gästarbetat i Norge. Han hade fått arbete vid laxodlingar, eller med att lasta och lossa fartyg, till exempel. Den miljön borde kunna utnyttjas, tänkte Fredrik och Jesper, när de ville göra något eget, på egna villkor. De sökte sig till Nordnorge och gjorde kortfilmen “Midsund” (2001). En ung man, Holger, ger en ganska impressionistisk guidning genom sin tillvaro som gästarbetare vid en fiskfabrik på en isolerad ö i Nordnorge. Filmen blev tio minuter lång och hamnade på Uppsala internationella kortfilmfestival. Vilket något förvånar FSF:s utsände, som i Svensk filmdatabas hittat uppgift om att den visats på filmfestivalen i Göteborg. Fredrik Wenzel ser påkommen ut.:

– Jag tror inte det var Göteborg än. Uppsala eller något sånt där. Det har nog förädlats med åren i så fall.

Möjligen hade duon Wenzel-Ganslandt under stockholmsjobben ha lärt sig en del om positionering.

I produktionsuppgifterna för “Midsund” står Fredrik Wenzel som ansvarig för manus, regi och foto. Jesper Ganslandt uppges vara producent och klippare, men det var förstås ett samarbete där gränserna var flytande. Det var Fredriks första fotojobb. En viktig ingång:

-Jag hade egentligen ingen ambition om att börja plåta, tror jag. Inte vad jag minns. Jag tyckte mest att det var obehagligt. Ett stort mysterium på något sätt. Jag kommer ihåg hur jag alltid förundrades: Hur väljer man var lamporna ska stå? Hur väljer man var kameran ska vara? Det verkade som ett enda stort mysterium för mig. Sen när jag började hålla på själv, så var det som att jag förstod någonstans att jag kunde lägga det där åt sidan, och att det handlade om att se själv på något sätt, och känna efter själv. Att bara lita till det helt enkelt. Sluta snegla ängsligt på vad andra gjorde eller på referenser. Jag vet inte hur jag fått den tryggheten men det har jag haft sen dess.

“Midsund” framstår som en förövning till Fredrik Wenzels och Jesper Ganslandts långfilmsdebut “Farväl Falkenberg” 2006. Skådespelarna från “Midsund” är tillbaka, liksom kompositören Erik Enocksson, och bilden av unga män i någon sorts limbo, på väg mot vuxentillvaron…kanske. I produktionsuppgifterna återfinns denna gång Jesper Ganslandt som regissör och Fredrik Wenzel som fotograf. Manus skrev de bägge två ihop. Ända sedan “Midsund” 2001 har Fredrik fortsatt att göra filmer där han inte endast arbetat som fotograf utan även medverkat i utformningen av manus och regi. 2009 kom “Man tänker sitt” skriven och regisserad av Fredrik Wenzel och Henrik Hellström. 2014 var det dags för “The quiet roar”, där de åter skrivit tillsammans men Henrik Hellström står ensam som regissör. Förutom dessa två långfilmer har Fredrik på liknande sätt samarbetat fram flera kortfilmer. Det förefaller logiskt att han på fråga nämner Jan Troell som en filmfotograf han beundrar. Troell har ju genom hela karriären kombinerat foto- och regijobb.

“Turist”-jobbet började med en kreativ frontalkrock mellan Ruben Östlund och Fredrik Wenzel.

-Ruben kommer ju från Royskolan. Alltså statisk kamera, gärna på håll, som observerar. Och jag kom från ett håll där det var väldigt mycket fysiskt och väldigt mycket subjektivt och väldigt mycket nära. Vida linser, tätt inpå. Det är två språk som är så långt ifrån varandra som det överhuvudtaget går. Så när vi skulle börja – och vi kände inte varann när vi skulle börja göra den här filmen – så var det som ett långt bråkande och gnabbande i uppstarten av den här filmen och i förproduktionen medan vi försökte hitta det språket.

Ja, vad har en fotograf som nämner bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne som tidiga favoriter i alperna att göra? Dessa belgare är ju kända för att hänga skådespelarna tätt i nacken, med både frustrerande och fascinerande ihärdighet. 2009 filmade Fredrik den Jesper Ganslandt-regisserade “Apan” och Dardenne-stalkade Olle Sarri:

-“Apan” är (Dardennefilmen) “Sonen” rakt av, skulle jag säga.

Fredriks två samarbeten med Ruben Östlund skiljer sig fotografiskt från varandra:

-“Turist” har ett väldigt stort skärpedjup. Den är plåtad i bländare 5,6 – 8 så att i stort sett allt du ser är skarpt i bilden. Vi hade en idé om att vi skulle lägga lika stor vikt vid för- och bakgrund, att det inte skulle finnas några diffusa punkter. Även ljussättningen, då. Allt skulle vara tänt, liksom. Du skulle se in i det svartaste svarta.

Ruben Östlund vill krama varenda pixel ur det digitala fotot. Han har varit inne på att få så stora bildfiler att han själv sedan i efterarbetet på olika sätt kan åka i bilderna. Det provades bland annat i Östlunds “Play” (2011) som fotograferades av Marius Dybwad Brandrud. Brandrud fick en Guldbagge för fotot. Östlunds idé hade dock inte varit helt lätt att omsätta i praktik. Bearbetningen var möjlig, men till priset av att kameralinsen så att säga krympte, eftersom ett utsnitt av vad som kommit in genom kameraögat användes.

Östlund arbetar dock alltid online, i okomprimerat format.

-Han vill ha den högupplösta versionen av bilden så att han kan göra enklare typer av retuschjobb och så. Det är mycket så att om det ligger en smörgås på soffan så vill han lägga dit ett papper under, eller ta bort smörgåsen, eller lägga till en tröja på soffan, eller byta ut någon bakgrundsdetalj. Så där gör han med nästan alla bilder.

Gigantiska, tunga filer ska därmed hanteras av datorn under klippningen. För fotografens del innebär det att han måste vara med när man lägger upp själva arbetsflödet, hur alla terabyte film smidigt görs tillgängliga kontinuerligt så att inga flaskhalsar uppstår.

Både “Turist” och “The square” är inspelade med Arri Alexa. När det kom till “The square” ville Fredrik inte upprepa det som var gjort i “Turist”. Till att börja med skiftade man bildformat. “Turist” är inspelad i Scope-formatet, 2,35:1, “The square” i 1,85:1. Fredrik beskriver det senare formatet som kanske mindre publikfriande:

-Jag upplever att det är väldigt lätt att göra någonting som är stilistiskt i 2:35. Rent fotografiskt lånar det sig väldigt väl till komposition. Man kan förföra med det. Det är svårare att göra någonting som är riktigt starkt och genomträngande i 1:85, tycker jag. Det är liksom en större utmaning på det sättet.

Fredrik ville också pröva något annat än den skarpa och rena looken i “Turist”:

– Inför “The Square” så var jag väldigt sådär: “Snälla Ruben, kan vi inte göra något lite smutsigare och lite råare?” Och lite mer kontrastrikt. Så den är plåtad åt helt andra hållet, helt vidöppen bländare, så kort skärpedjup du kan få. Upplevelsen är något mer stängd runt subjektet på något sätt. Lite lättare för identifikation kanske. Den är också mer kontrastrik. Dom skiljer sig väldigt mycket åt skulle jag säga. Turist är också plåtad anamorfiskt och The square är fotograferad sfäriskt.

En tittare utan proffskunskaper om foto – som undertecknad – skulle kanske säga att “The square” är färgstarkare än den i jämförelse mer urblekta “Turist”.

Under inspelning har Fredrik gärna mer joystick än kamera i händerna. Han tar mycket med hjälp av remote heads, remotehuvuden. Då kan den monterade kameran snurra som en liten akrobat, samtidigt fascinerande stadig. I “The square” utnyttjade Fredrik möjligheten att göra precisa “whip pans”. I “The square” finns en scen i en bil som kör genom en tunnel samtidigt som de två i bilen talar med varandra. Fredrik visste att Ruben Östlund som gillar realtid i sina filmer skulle vilja ha scenen utan klipp. Whip pans kan i en lång dialogtagning injicera energi genom kompositionsförändring utan att man klipper:

– Istället för att klippa i den här bilsekvensen, så whippar kameran mellan framsäte och baksäte. Vilket är otroligt svårt att göra, för du ska sätta spelet hela tiden. Tagningen är tre minuter lång, men när du tittar på den så upplever du den kanske som att det är tre-fyra klipp i den. Men det är inga klipp. Kameran ska gå liksom framifrån – PANG! – och så – PANG! – tillbaka, och sen till honom igen. Då vill man hellre ha en knapp att trycka på. Jag programmerade det där huvudet så att det åker åt ena hållet. Sen så får jag gå in och trycka så att det svänger tillbaka. Så att det enda jag gör då det är att jag väljer när det ska tryckas.

Fredrik är också intresserad av att det kan uppstå en annan dynamik i skådespeleriet när aktörerna spelar framför en opersonlig, fjärrstyrd kamera, jämfört med om en fotograf mer direkt och påtagligt betraktar dem genom en kamera.

Av allt Fredrik gjort är hans favorit “Man tänker sitt”. Den gjordes med minimalt team och en budget på runt 100 000 kronor. Produktionsbolaget Fasad, till vilket Fredrik Wenzel är knuten, producerade.

-Det var sån otroligt stark anti-handling från vår sida. Vi skulle inte ens göra en film.

Fredrik och Henrik Hellström hade läst franska regissören – “En dödsdömd har rymt” (1956), “Ficktjuven” (1959) m m – Robert Bressons “Anteckningar om cinematografin”. De båda var ense om att om man undersöker någonting på allvar, kan man inte veta hur det ska sluta. Det resulterade i en gåtfull film:

-Sen tolkade alla filmen som att det handlade om en återgång till naturen. Men för oss handlade det mer om att…försöka leva ett drägligt liv mitt i det här, på något sätt. Inte att man skulle dra sig ur det, eller dra sig undan det. Så där misslyckades vi kanske lite.

Fast är det ett problem om en film inte blir förstådd? Duon Wenzel-Hellström hade inte menat “Man tänker sitt” som en film att begripa med intellektet. Bilder och musik – åter av Enocksson, som även var filmens ljudtekniker – skulle få filmen att kännas “i mage och i tarmar”, sa Fredrik Wenzel i en intervju vid tiden för premiären.

Redan då han och Jesper Ganslandt för nu snart tjugo år sedan åkte till Norge för att få göra något eget, var Fredrik Wenzel ute efter att få arbeta på ett mer oförutsägbart sätt. Varför skulle film alltid göras på ett sätt? Han talar om att filmandet skulle vara mer “plastiskt”, förändras utifrån vilken film man gör. En senare film han tyckt mycket om är fransmannen Leos Carax surrealistiska “Holy motors” (2012), med foto av Caroline Champetier och Yves Cape. Fast så nyskapare Fredrik Wenzel vill vara har han också inspirerats av en den nonfigurativa filmens klassiker, Godfrey Reggios “Koyaanisqatsi” från 1982. Fredrik var bara fyra när det var premiär för denna dokumentär med bilder som beskrivits som “en resa in i naturen”, till musik av Philip Glass. Den, liksom efterföljare som “Barak” (1992) och “Samsara” (2001), har inspirerat Fredriks och Jesper Kurlandskys under flera år pågående jobb med “Aeterna”. Det kommer att bli en sorts deras egen variant av denna sorts film, som ofta tolkats som civilisationskritisk:

-Många av dom där filmerna bygger på ett slags vykorts-fotografi och handlar mycket om någon slags ursprungsromantik. Vi har försökt vända på det där och göra en sån film för vår tid. Istället för att visa på hets och stress har vi försökt göra en sorts kontemplativ film.

“Aeterna” beräknas få premiär hösten 2018. Den blir nog ett långt steg från de scener som Fredrik Wenzel säger att han ibland taktfullt försöker stöpa om när han ser dem i manus. Scener som det är svårt att se hur han ska kunna filma bra:

-Jag brukar ofta försöka minimera och få bort saker som jag inte tror går att göra bra. Då menar jag inte att de behöver vara svåra, krävande rent tekniskt. Utan mer bara att jag har svårt att se att det ens kan bli någonting överhuvudtaget. Det tycker jag kan vara ganska kul att försöka förstå vad det är, brottas med det på förhand och kanske hitta andra vägar att ta sig in i en scenisk situation. Om det var så att det var uppstarten man reagerade på: Det knackar på den dörren och någon ska gå och öppna den, och så öppnar någon dörren, och så säger den personen “Hej!”…så är det någonting i det förloppet som gör att jag studsar när jag läser det. Att jag helt enkelt inte tror att det går att ta en vettig bild av det där, eller fånga det fotografiskt på något sätt.

Sådana passusar i ett manus kan tydligen fortfarande få Fredrik Wenzel att uppleva att filmfotografijobbet är ett olösligt mysterium.