Hoyte får sin Filmbana

Äntligen! brukar man utbrista. Äntligen har fsf lyckats överräcka, den absolut sista av de filmbanor som Gustaf Mandal svarvade fram för fsfs räkning, till mästerfotografen Hoyte van Hoytema. Begivelsen skedde på restaurang Tennstopet, Hoytes stamkrog på den tiden han bodde i Vasastaden.

Numera huserar han i LA av förklarliga skäl. Ingen har väl kunnat undgå att ta del av Hoytes framgångar på den vita duken. Fast fsf var rätt tidiga med att dela ut denna filmbana, med motiveringen ”med cinematografisk integritet fördjupar han dramat”. Det har dock tagit ett antal år att få möjlighet att sammanstråla för att visa vår respekt och uppskattning till en av världens skickligaste filmfotografer och tillika en kollega och medlem av fsf.

Hoyte var mycket hedrad över att motta vårat unika pris.

Närvarande vid denna tillställning var Charlotta Tengroth, Roy Rossovich, Bratislav Stankovic, Ulf Brantås och självklart Hoyte själv.

Hoyte är i Stockholm för att kurera en fotoutställning på Sven-Harrys konstmuseum den 27:e februari baserad på mottagare av Hasselbladhspriset arbeten.

Kvällen bjöd på många intressanta diskussioner och samtal; bl a om samarbetet med Christopher Nolan och hur Hoyte insåg att han kände sig manad att överträffa Nolans tidigare fotograf Wally Pfister. Hoyte föreslog att filma IMAX handhållet vilket uppenbarligen uppskattades av Nolan eftersom det nu är ett slags modus operandi för Nolan.

Dessutom berättade Hoyte om hur han, tillsammans med Wally Pfister, Seamus McGarvey och ASCs president Kees van Ostrum, personligen sökte upp Oscars ledning för att få dem att dela ut priset för Bästa Filmfoto under ordinarie sändningstid och inte som planerat, under reklampausen.

Självklart kommer diskussionen upp om filmfotografernas status och om hur denna måste höjas generellt. Speciellt i Sverige där fsf borde vara en aktiv aktör på denna arena men där vi ständigt blir omåkta i både ytterfil och innerfil. Kanske av rädsla för att verka obekväma och krävande.

Hoyte var även generös med att delge lite mer praktiska funderingar bl a om hur han gärna arbetar med samma focus puller, key grip och gaffer på olika projekt. Samt att han hinner med att filma ungefär en långfilm per år. Däremellan filmar han reklamfilmer.

Av förklarliga skäl var Hoyte lite förtegen med nästkommande projekt.

Oerhört glädjande att få möjlighet att återknyta bekantskapen med Hoyte och vi ser fram emot mer hisnande visualiseringar och storytelling med djup artistisk integritet.

Ulf Brantås