Kristoffer Jönsson, årets Guldbaggevinnare

Det är en avslappnad ung man som slår sig ner vid det höga bordet på Café Fix vid Fridhemsplan i Stockholm. Vi har kommit överens om att detta kunde vara en bra plats att ses på, eftersom lokalen förefaller hyfsat lugn för ett samtal och mötesplatsen dessutom innebär en lagom resväg för oss båda. Jag är nyfiken på vad Kristoffer har för bakgrund och hur han har lärt sig själva hantverket som filmfotograf, och han berättar att han är född och uppvuxen i Skåne och att det här är tredje gången han vistas en längre tid i Stockholm. Det har blivit flera séjourer hit förr om åren i samband med olika uppdrag, men nu är han permanent bosatt här tillsammans med sin sambo Veronika som han lärde känna när de båda studerade på StDH.

Filmintresset har funnits där sedan första början och Kristoffer har sett till att skaffa sig en rejält gedigen utbildning i grunden. Först Mediagymnasium och när han därefter sökte praktik fick han uppdrag som redigerare för produktionsbolaget Zodiak i Stockholm. Han har också en KY-utbildning som bildproducent samt en utbildning till Postproducent på Malmö högskola, och -som om detta inte vore tillräckligt- blev han även antagen till StDHs filmfotografutbildning 2012 och tog examen därifrån 2015.

”Jag har alltid velat bli filmfotograf”, förklarar Kristoffer, ”men tvivlade länge på att den drömmen skulle kunna besannas, det var därför jag först satsade på dels redigeringsjobb, men också på uppdrag som DIT”.

Och det var just som DIT han 2008 hamnade på inspelningen av en serie Wallanderfilmer i Ystad i Skåne, med Krister Henriksson respektive Sir Kenneth Branagh i huvudrollen som Henning Mankells skarpsinnige poliskommisarie. Man spelade in de engelska versionerna under sommaren, med Anthony Dod Mantle DFF ASC BSC som DoP, och de svenska under hösten. Två helt olika filmteam användes för de båda versionerna, men i egenskap av DIT följde Kristoffer med även på den svenska inspelningen.

”Filmerna gjordes med den första RED-kameran”, ler Kristoffer när han tänker tillbaka på inspelningen, ”med hårddiskar istället för SSD’er, och så fort man skakade kameran så fick man dropped frames!”

Men den här inspelningen kom också att bli betydelsefull för Kristoffers fortsatta karriär, för bland teammedlemmarna lärde han känna ett litet gäng likasinnade filmarbetare: Olof Spaak, Sofie Palage och Gunnar Järvstad. Och det dröjde inte länge förrän Kristoffer, Sofie och de andra två i den här lilla ”Wallandergruppen”  på eget initiativ började spela in kortfilmer tillsammans. Kristoffer fotograferade och kände att det verkligen fungerade och att kamraterna gillade hans bilder.

Några år senare jobbade Kristoffer återigen som DIT på en långfilm, den här gången med Johan Holmqvist som DoP. Filmen hette Bekas (2012) och när Holmqvist fick upp ögonen för Kristoffers passion för filmfoto, så rekommenderade han honom att söka in till StDHs filmfotograf-utbildning.

”Jag har alltid varit intresserad av att berätta historier”, förtydligar han och rättar till tekoppen på bordet framför sig. Det kan inte råda något tvivel om att Kristoffer är förtjust i te, under intervjun tömmer han en imponerande tekopp, stor som ett mindre fågelbad ungefär. ”Jag vill försöka beröra mottagaren med hjälp av berättelsen. Jag är väldigt intresserad av manusstadiet, och jag försöker komma in så tidigt som möjligt i den processen på ett projekt. Om regissören tillåter det så ger jag gärna min input till den här processen, t ex genom att jag kanske föreslår en mer visuell scen istället för en mer dialogdriven på något ställe i manuset”.

FSF: ”Den första titeln där du står som fotograf i svensk Filmdatabas är Catwalk (2015)”

”Ja det är en kortfilm som regisserades av Ninja Thyberg och själva tillblivelseprocessen på den var spännande, för vi diskuterade gemensamt fram filmens utformning och kom i det här fallet fram till att kameran skulle vara i midjehöjd genom hela filmen och representera ett barns synvinkel. Jag tycker det är bra om man vågar ta lite djärva beslut vad gäller en films bildspråk, jag vill hitta det bildberättande som passar just den här berättelsen, inte använda samma stil hela tiden”.

Det är kraftig medvind i seglen under de här åren och Kristoffers karriär rör sig stadigt framåt. Debut i regi av Anette Sidor och Night Bees regisserad av Joanna Karlberg (båda 2016) är ytterligare två kortfilmer -och inte långt därefter så vinner han en guldbagge för filmen Trädgårdsgatan (2018).

”Ja”, förklarar Kristoffer, ”Trädgårdsgatan spelades in praktiskt taget direkt efter att jag tagit examen från StDH, det var mina kompisar från Wallander-inspelningarna som låg bakom den.  Gunnar Järvstad skrev manuset, Olof Spaak stod för regin och Sofie Palage var producent för filmen. Jag är väldigt stolt över den, det krävdes en stor gemensam ansträngning att få den gjord och det var svårt att få ihop finansieringen.  Men det blev en helgjuten kollektiv insats, för vi bodde till och med tillsammans under inspelningen i en gammal villa som tillhörde bruket på den här orten där vi filmade. Det var nästan som att bo på kollo, vi kunde helt och hållet fokusera på filmen”.

FSF: ”Är det några av dina samarbeten med olika regissörer som har varit extra givande för din del?”

”De regissörer jag haft möjlighet att arbeta med hittills har alla varit öppna för samarbete och känt sig bekväma med att vi i teamet bjudit in varandra i varandras processer, vågar lita på varandra. På så vis kan slutresultatet många gånger till och med bli bättre än den idé man i förväg funderat ihop på sin kammare.

Själva samarbetet på en filminspelning, med regissör, elektriker, passare osv, tycker jag är en stor del av behållningen med det här yrket. Jag tycker scenerierna brukar bli bäst när man gemensamt arbetat fram dem: regissör, skådespelare, fotograf, ja hela filmteamet. Då bottnar scenerierna i karaktärerna, och det är viktigt. På Trädgårdsgatan åkte vi innan inspelningen tillsammans med skådespelarna ut till den gård där handlingen skulle utspela sig och arbetade fram scenerierna i förväg. Det är en lyx att kunna göra så, men det var oerhört värdefullt”

FSF: ”Var hämtar du inspiration? Finns det filmer du ser -och ser om- inför en filminspelning?”

”Jag är mycket förtjust i Koreanska filmer, inte minst Chan-Wok Parks produktioner som Oldboy (2003) och The Handmaiden (2016). De här filmerna har starka kompositioner och Chan-Wok Park vågar ofta ligga kvar länge på en bild utan att klippa.

”Jag försöker överhuvudtaget se så mycket film som möjligt. Det är egentligen extremt svårt att prata om bilder, för vi uppfattar dem så subjektivt, så inför en filminspelning kan det vara bra att man ser några filmer tillsammans som en sorts referensram. Vad menar man egentligen med ’en halvbild’, med ett visst tempo osv? Moodboards är också en bra förberedelse, men framförallt försöker jag prata så mycket som möjligt med regissören i förväg, kanske helt enkelt bara ta en promenad och prata igenom filmidén. Att besöka inspelningsplatserna i förväg ger också värdefull inspiration”.

Jag är nyfiken på om Kristoffer har några preferenser vad gäller tekniken. Finns det någon kamera, några objektiv eller någon ’aspect ratio’ som han är särskilt förtjust i? Föredrar han anamorfisk eller sfärisk optik?

Men inte helt otippat är svaret på den här frågan ”nej”. För Kristoffer måste det vara berättelsen som styr valet av teknik, inte att fotografen utgår ifrån sina favorit-objektiv eller ett visst Aspect Ratio som han snöat in på.

”Men en sak som jag gärna försöker få in i ett nytt projekt är att försöka hålla ett lite lägre tempo, utmana tittaren lite, våga avstå från att klippa. Och vad gäller själva arbetet på set så vill jag operera kameran själv, det känns viktigt att vara så nära skådespelarna som möjligt -och på vissa inspelningsplatser kan det dessutom vara så trångt att regissören måste vara en bit därifrån med monitorn. Då är fotografens närvaro -som operatör- mycket värdefull. Jag känner mycket mer om jag sett sceneriet genom kameran än om jag bara ser det på en monitor”.

FSF: ”Hur reagerade du när du fick veta att du blivit nominerad till en guldbagge?”

”Ja, det var en märklig upplevelse, för när nomineringarna offentliggjordes satt jag och Veronika och tittade på direktsändningen på hennes mobiltelefon. Veronika var faktiskt också med och tävlade om en guldbagge med kortfilmen Martyren -och nu visade det sig att hon blivit nominerad för den! Hon blev naturligtvis jätteglad och började skicka SMS på mobilen, så jag kunde inte se resten av nomineringarna, men när hon var klar och vi gick tillbaka till den direktsända presskonferensen så hade de precis kommit fram till kategorin Filmfoto -och jag hade också blivit nominerad!”

”Jag har faktiskt fortfarande lite svårt att ta in allt det här”, erkänner Kristoffer och lutar sig tillbaka med ett leende, ”det har varit en omtumlande upplevelse”.

Lars Pettersson