PIGAN BRINNER -modern stumfilm med gammal teknik

En modern stumfilmsfars av regissörerna Martin Lima de Faria och Anette Skåhlberg, filmad av fotografen Fredrik Bäckar, FSF, med en handvevad Pathé stumfilmskamera från 1914, med Maria Kulle som pigan som självantänder och Bill Skarsgård som hungrig tonårs-Nosferatu. Filmen har nypremiär fredagen den 16 okt. i den kortfilmssatsning som Folkets Bio gör. På nästa sida finns en intervju med Fredrik Bäckar.

Läs intervju från Filmnyheterna.se

Se film från inspelningen här

Intervju med filmfotografen Fredrik Bäckar, FSF, gjord av Hans Hansson, FSF, i mars 2007.

?1) Stumfilmskameran Pathé från 1905 som du filmade med på “Pigan
brinner!” – samma typ som Julius Janzon filmade Victor Sjöström med i Körkarlen 1921- hur kändes det att filma med denna kamera ?

-En fantastisk känsla av historia i mina händer på samma gång som
ett överväldigande av den finmekanik som faktiskt redan då fanns.
Att t.ex. ändra slutarvinkeln var möjligt kunde jag inte tänkt mig från början.

?2) Vilka problem/utmaningar och tekniska lösningar krävdes det för att
filma med denna kamera ?

-Det mest utmanande med kameran var ju faktumet att man inte kunde titta på sina bilder genom en sökare, utan fick lov att blocka spelet efter bildkanter, lägga tillbaka filmen i sin bana och sedan hoppas på det bästa medan man vevade sina tre varv per sekund för att uppnå 18fps.
Det fanns sedan inte heller några som hells chanser att hålla kamaran
fullständigt stilla under tagningar eftersom det svaga träschassit inte mäktade med det frenetiska vevandet.

?3) Arbetade ni med hastigheten på veven som en del av filmspråket?

-Hastigheten på veven blir ofrånkommligt som en del av bildspråket eftersom en mänsklig arm tröttnar snabbt och ändrar hastighet oftare än det känns när man filmar.
Man kommer härigenom åt den där äkta “vintage” känslan som filmer från denna epok har.

?4) Vad var fördelarna och nackdelarna med att filma med denna kamera ?

-Största fördelen var hur kameran såg världen med sin nötta lins och varierande hastighet och bildstabilitet.
Fullständig trofasthet gentemot hur det var förr!
Kameran var dock nyckfull och “jamade” ett flertal gånger.

?5) Vilket bildspråk uppmuntrade kameran till – försökte du och
regissörerna använda ? Några tumregler ?

-Rena raka centrerade kompositioner utan rörelse. Långa härliga tagningar att hinna vila ögat på.
Detta var diskussionen redan i manusstadiet och kameran blev ett medel för att inte falla för frestelsen att göra som man brukar nuförtiden.

?6) Vilken filmsort/råfilm använde ni till “Pigan brinner!” ? Några
kommentarer till detta ?

-Kodak 5222 dubbel-X. >En filmsort jag är van vid sedan förut. Bland annat i filmen Butteflies som vann bästa europeiska kortfilm I venedig 2005.

?7) Vilken ljussättning använde ni i filmen ?

-Hård, mörk och mer förknippad med noir än stumfilmseran.

?8) Kommentarer på att arbeta med svart-vit film ?

-Svartvitt är ett underbart format och man kan inte uppnå samma textur och gradation genom att filma med färgfilm och sedan ta bort färgen.

?9) Vilka var dina närmaste medarbetare på foto-sidan ? Vilka kollegor
har du fått råd ifrån/ hjälp med detta ?

-Till största del jobbat själv med look och foto förutom Niklas Johanson som var elektriker. Fick en fin teknisk genomgång av kameran av Gustav Mandal, FSF.

?10) Några tumregler ni använde / kan rekommendera andra som vill filma stumfilm ?

-Titta på gamla filmer och försök inte fejka. Gör det på svårast möjliga vis för perfektion

?11) Bästa minnet från inspelningen ?

-När regissören Martin sprutade Ajax i mitt ansikte och utbrast; “gud den var ju öppnad ju”. Skrattade mig fördärvad.

?12) Din bakgrund som fotograf ? Tidigare erfarenheter av
stumfilm/svart-vitt etc ?

Gick filmskola i LA 95-96 och varit en inbiten filmnörd sedan ung ålder.
Startade med mycket stillbild och hemfilmer på S-8.
Jobbat med mycket svartvitt på london international filmschool i slutet på 90talet. Gjorde filmen Butterflies i Luxemburg med Max Jacoby.
Sköt den anamorfiskt med 5222 och printade till “credit film” med väldigt hög kontrast. Det medgav en latitud på 4 steg med totalt mörker eller sprucken vita därefter; det svåraste jag gjort, men en favorit bland det jag gjort själv istället.

“Pigan brinner!” – en kort rapport från en stumfilmsinspelning, skriven av Martin Lima de Faria.

Två veckor till inspelning:
Vi tittar på olika exempel på nitratfilm och andra stumfilsmklipp på Slottsbiografen med hjälp från eldsjälen Nils Bingefors. Inspirerade av bildspråket och gester och formatet, går vi under nästa vecka igång med ett storyboard som uteslutande har bilder i 90 graders vinkel mot objekten och inga höga, låga vinklar, ingen förgrund etc som kan kännas modernt.

På Slottsbiografen ser vi även den från Finnlab tekniska testen som var filmade på 35 mm, Kodaks + X och Dubbel X. De tekniska testen är filmade med stumfilmskameran från Joson, ute på Gustav Mandals Filmsmedja och kopierade på på normalkopia och hög kontrastkopia (som ofta används till texter o credits). Den nomala kopian gav bäst resultat, det andra blev för hårt. + X eller Trippel X som den heter, gav bäst resultat.

Vi såg att kameran gungade mycket när man vevade, men gillade den effekten, ljuset pumpar även fint (kanske extra mycket tack vare Fredriks ojämna vevning) och vi studerade olika bländare, hastigeheter etc som vi hade gjort vid veviningne och kom fram till att 1_ varv per sekund var det som kändes ligga närmast 16-18 bilder per sekund känslan dvs stumfilmstempot. Det stämde bra med vad Gustav hade rekomenderat 1_ varv per sekund (12 frames per varv).

Vi bestämmer oss för att filma allt på stumfilmskameran och flytta kameran fram till närbilder etc som vi behöver.

Två dagar innan inspelning får vi ågren, vi kan inte ta bra närbilder på ansikten med stumfilmskameran, den har ingen sådan närgräns och vad händer om vi står där med alla skådisar och allt bara blir sallad i kameran och den slutar funka, eller om vi efter inspelningen ser att allt vi filmat är felexponerat eller liknande – vi bestämmer oss i sista stund, mot vår lust och magkänsla, att boka en standby-kamera av modernt snitt, vi väljer en enkel stumkamera Arri från Lite Grip…

Vi gör olika sminktester, kostymtester, och tester på tapeter och scenografi – vi spelar in i ett hyper modernt glansigt och cromefyllt Noblessa utställningskök i Uppsala – för att hitta rätta nivån på smink etc och upptäcker hur mycket vitt smink det måste till för att det skall se “stumfilm” ut, att vi måste färga eller välja kläder som ( i de mest skrikande färger) har den rätta grå nyansen för svartvitfilm.

Inspelningen:
Första dagen, alla är nervösa och nyfikna, hur skall det gå med stumfilmskameran. Fredrik svettas och kollar sitt tidtagarur på mobilen att han vevar 1_ varv per sekund. Vi ställer in alla bilderna i förväg, kikar genom kameran och placerar skådespelarna, därefter ropar vi “Tystnad tagning”, först därefter stänger vi kamerahuset – vi kan nu inte se vad kameran ser och hoppas på det bästa – och därefter ropar “Varsågod” och “Veva!”. – Härlig känsla!
Men den härliga känslan förbyts snart i oro, efter att ha filmat ca 6 min på samma rulle blir vi nervösa, borde inte rullen snart ta slut (4 min 17 sek för 25 bilder/sek – alltså borde 18 b/s ta ca 6 min). Men vi filmar på, hela dagen glider fram och filmen verkar aldrig ta slut – vi är nu uppe i 8 min, snart 9 min och blir riktigt oroliga , rullar filmen överhuvudtaget genom kameran ? Vid 9 min och 40 sek hör vi det efterlängtade rasslet av filmen som går ut och inser då, med lite matemattisk genomräkning, att vi filmat allt under dagen i ca 12 bilder per sekund!

Andra dagen:
Vi bestämmer oss på morgonen efter osäkerheten från gårdagen att filma om allt vi gjort första dagen, men veva ca 50% snabbare, samt (efter som det är helg och vi inte kan se dagstagningar förrän efter alla inspelning är klar) att för säkerhets skull filma alla närbilder och de viktigaste mastrarna med den moderna kameran. Andra dagen går det bättre, Fredrik hittar ett varvtal som låter filmen rulla ut vid ca 6-7 min. Vi varierar hastigheten efter innehållet i bilderna: de små elaka ivriga barnen och jakt och farsaratde scener filmar vi långsamt (Fredrik sjunger för sig själv på melodier, som Roland Sterner och Jens Fischer berättat för oss att stumfilmfotograferna gjorde på den tiden !) och scener med Maria Kulle när hon skall vara vacker och kärleksfull filmar vi lite snabbare.
När vi filmar med den moderna kameran, filmar vi på 16 b/s och gungar den lite för att ge samma känsla som vevningen.
Stillbildsfoto Staffan Claesson.