Oslo Digital Cinema Conference 2017

English version found here

Låt oss först som sist konstatera att den sjätte upplagan av ODCC, som ägde rum mellan 8/9 och 10/9 i Oslo, var en mycket berikande upplevelse –särskilt för den som är intresserad av filmfoto eftersom man i år kunde skryta med inte färre än två Masterclass-föreläsningar med framstående filmfotografer: Luciano Tovoli ASC, AIC och Luca Bigazzi AIC.

 

En timme är ingen tid alls när Luciano Tovoli är i berättartagen.

En timme är ingen tid alls när Luciano Tovoli är i berättartagen.

IMAGO och FNF (det Norska filmfotogarfförbundet), under kompetent ledarskap av Paul René Roestad respektive Rolv Håan, genomförde i samarbete med Norska Filminstitutet samt Nordisk Film&TV Fond en väloljad och utmärkt tredagars konferens. Jämfört med 2015 års konferens har det också hänt någonting glädjande på jämställdhetsfronten, den gången var det uteslutande manliga talare och nu framfördes åtminstone tre av föredragen av kvinnliga experter.

Även årets upplaga av ODCC hålls i Norska Filminstitutets magnifika lokaler på Dronningens Gate i centrala Oslo, bara ett stenkast från centralstationen och dess direktanslutning till flygplatsen.

Stolarna i Filminstitutets biograf fylls upp snabbt med deltagare kanske främst från Europa, men även från Australien, USA och från andra håll i världen, och efter ett kort inledande anförande från IMAGO’s president Paul René Roestad FNF, rivstartar programmet med tre stycken kamerapresentationer: Canon C700, Panasonic Varicam och Sonys splitternya modell Venice!

Brett Danton berättar om sina erfarenheter av att jobba med Canon C700

Brett Danton berättar om sina erfarenheter av att jobba med Canon C700

Den brittiske filmfotografen Brett Danton redogör för sina erfarenheter med Canon C700 under inspelningen av en Range Rover-reklam i den australiensiska vildmarken. Han framhåller hur snabbt och enkelt det har gått att arbeta med kameran – på bara sju timmar hann man spela in två reklamfilmer! Att kamerahusets både över- och undersida har inbyggda ”cheeseplates” är också en stor fördel och betyder att montering i t ex en ”Shot Over”-helikopterrigg kan ske mycket snabbt! Man hade en Canon C200 med sig som B-kamera, och eftersom båda modellerna har samma sensor fungerar de väldigt bra tillsammans.

Nästa föredrag är ”Next Generation Imaging and the Impact of HDR” som framförs av Dave Stump ASC. Vi får lära oss att HDR ställer högre krav vid inspelningsplatsen inom en rad områden. Man bör panorera långsammare, man kan få obehagliga överraskningar när det handlar om smink och masker –skarvar man är van vid att ”komma undan med” syns plötsligt- och man bör övervaka bearbetningskedjan noggrant så att inte data går förlorat. HDR innebär ju att man i slutändan ser mycket mer av den visuella informationen än vi är vana vid –om denna oavsiktligen blivit för hårt komprimerad kommer man få hemska artefakter i slutresultatet.

Dave Stump, ASC

Dave Stump, ASC

 

Därefter presenterar Sony sin rykande färska Sony Venice –en idé om hur pass ny den här kameran är får man när man hör att den inte kommer vara möjlig att köpa förrän i februari 2018! Det är en av endast ett halvdussin existerande prototyper Sony ställer ut på ODCC. Men tänket bakom kameran imponerar! Man kan nämligen byta sensorn på Venice -den börjar alltså bli som en filmkamera där man kan byta filmsort. Det här är nå´nting som Vittorio Storaro ASC AIC efterfrågat i intervjuer och Sony verkar ha tagit fasta på detta. Det rör sig om en helt ny 24 x 36 sensor, PL-fattningen på kameran går dessutom enkelt att avlägsna och därunder finns en E-Mount fattning –kameran kan med andra ord klara av nästan vilket objektiv som helst. Jon Fauers FDT har en 24-sidors artikel om Venice för den som vill veta mer!

 

Sonys nya VENICE-kamera. Både sensor och fattning kan enkelt avlägsnas.

Sonys nya VENICE-kamera. Både sensor och fattning kan enkelt avlägsnas.

Bakom rubriken ”High Dynamic Range for Cinema Screens” doldes faktiskt de med god marginal snyggaste bilderna som visades upp under hela konferensen! Det är Cédric Lejeune från Éclair-color som står för den här presentationen och man kan säga att Éclair-color egentligen har samma strategi som George Lucas THX-klassning av biografer för trettio år sedan: man sätter upp en serie krav på alla ingående parametrar, hela vägen från färgkorrigeringen och sedan vidare genom hela kedjan ända fram till vilken gain bioduken skall ha! En bild säger mer än tusen ord, och Éclaircolors demo-film är mycket imponerande!

Man jobbar med 30 footlambert istället för 14 och resultatet på ODCCs bioduk ser strålande ut: ljusare, mer detaljerade högdagrar i kombination med djupare svärta och mer intensiva färger –vad mer kan man begära? Med en 1,8-gain-duk kan Éclair-color komma upp i dukstorlekar på 20 meters bredd och man har redan en sådan installerad i Nürnberg i Tyskland.

Ännu en anledning att kasta ut silverdukarna från världens biografer alltså.

 

 

Utställningsytan på övre plan i Filminstitutets lokaler. I mitten Sonys nya VENICE-kamera.

Utställningsytan på övre plan i Filminstitutets lokaler. I mitten Sonys nya VENICE-kamera.

Därnäst berättar filmfotografen Matthias Bolliger om sitt arbete med Panasonics Varicam-kamera och dess dual-native 800/5000 ISO sensor. Bolliger visade rent av upp nattexteriörbilder tagna med månsken(!) som enda ljuskälla. Överhuvudtaget känns det som att både Canon och Sony hämtat en hel del inspiration från Varicam, inte minst vad gäller själva formfaktorn. Jag får faktiskt höra senare under helgen att man på uthyrningsföretaget Storyline också märkt av att kunderna överger större och tyngre kameror till förmån för mindre -Sony F55 och Alexa Mini har varit föregångarna här och Varicam LT representerar formfaktorn som övriga tillverkare nu anammar.

Andres Rignell, FSF visar bilder från en inspelning för en kraftigt jet-laggad Jon Fauer, ASC.

Andres Rignell, FSF visar bilder från en inspelning för en kraftigt jet-laggad Jon Fauer, ASC.

En Masterclass med den legendariske italienske filmfotografen Luciano Tovoli står härnäst på dagordningen, och man blir som åhörare medveten om att en timme är ingen tid alls för en personlighet som Tovoli att lägga ut texten, anekdoterna och skrönorna haglar och han river med jämna mellanrum ned skrattsalvor från läktarna. Man hade enkelt kunna fylla upp en hel 8-timmarsdag med Tovolis berättelser och vi inser att man bara skrapat på ytan under det här samtalet. Till höjdpunkterna hör en tidig svartvit dokumentär om kriminella lantbrukare i bergen kring Rom, en sanslös dokumentär inspelad i Kina med Antonioni som regissör -och Antonioni vill inte att Tovoli skall filma någonting alls! Antonioni är nämligen nyförälskad i en 35 år yngre kvinna och struntar i allt annat- och naturligtvis den över sex minuter långa näst sista bilden i ”Yrke Reporter”. Antonionis förklaring varför han tyckte om att arbeta med Tovoli var mycket originell och på gränsen till en förolämpning: ‘jag förstod att du var okunnig och därför var du perfekt!’ Mer smickrande formulerat var Antonioni trött på superskickliga fotografer och den sterila look deras perfekt exponerade bilder riskerade medföra.

Och varför blev Tovoli filmfotograf? Jo, han var redan stillbildsfotograf i sin ungdom och oerhört förälskad i sin kamera, men så fick han se en bild av en annan fotograf med en jättestor kamera, och tänkte ”jag vill också ha en jättestor kamera!” Något senare listade Tovoli ut att det var en Mitchell 35mm filmkamera och på den vägen är det: han blev filmfotograf!

 

Man har nyss avslutat ”Oslo 70mm Film Festival” här på cinemateket och i lobbyn står fortfarande sandsäckar för att invagga publiken i rätt stämning inför Nolans ”Dunkirk”.

Man har nyss avslutat ”Oslo 70mm Film Festival” här på cinemateket  och i lobbyn står fortfarande sandsäckar för att invagga publiken i rätt stämning inför Nolans ”Dunkirk”.

FNF bjuder därefter på drinkar i baren och senare samma kväll visas långfilmen ”Professione Reporter” (1975), Antonionis berömda existentiella drama med Jack Nicholson och Maria Schneider i huvudrollerna. Filmens chefsfotograf Luciano Tovoli ställer till sist upp på en kort Q&A efter filmen.

 

Lördagen inleddes med ett mycket intressant föredrag på ett ämne man kanske inte alltid ägnar så mycket tanke åt: filmfotografens rätt till ekonomisk ersättning för sitt arbete. Internationella röster från publiken bar vittnesmål om att filmarbetare på många håll i världen i teorin har rättigheter, men att de i nuläget i praktiken blir helt blåsta på sina upphovsrättspengar. Björn Alexander Brem från organisationen FOR, som bevakar norska filmarbetares intellektuella rättigheter rapporterade om situationen i Norge för närvarande. Medielandskapet har överallt genomgått en så snabb förändring att den traditionella modellen för upphovsrättsinnehavare att få ut den ersättning de har rätt till inte längre fungerar. Det här leder till att de svagaste upphovsrättsinnehavarna, de som inte är organiserade, nu är mer chanslösa än någonsin att få ut några pengar utöver bara sina löner. Därför är ”Bargaining Power” -helt enkelt kollektiv styrka (t ex genom fack- och intresseföreningar) nu viktigare än någonsin och i Norge har man nått en lösning där producenterna får betala en klumpsumma till FOR, som sedan fördelar pengarna till enskilda individer i enlighet med vad de har rätt till.

En ganska underhållande ritual genom hela konferensen: när tiden för en föreläsare rinner ut närmar sig Paul René sakta podiet och föreläsarna inser med stigande panik att det är bråttom att avrunda sina framföranden.

En ganska underhållande ritual genom hela konferensen: när tiden för en föreläsare rinner ut närmar sig Paul René sakta podiet och föreläsarna inser med stigande panik att det är bråttom att avrunda sina framföranden.

Philippe Ros, AFC, utforskade under rubriken ”Creative Cinematography and Camera Control” begreppet ”Texture” –vad vi menar med det och vilka parametrar som påverkar den här egenskapen längs en filminspelnings arbetsflöden. Vi använder nu 4K-kameror som visserligen alla ger samma upplösning, men som kan ha allt mellan 20 och 7,5 miljoner photosites på sensorn för att leverera denna upplösning –och därmed ger de olika intryck av skärpa och visuell kvalitet.

Rolf Coulanges, BVK, demonstrerade hur ACES kommit till räddningen vid omscannring av en trettio år gammal dokumentär om brasilianska musiker. Filmen hade från början spelats in på 16mm (av kostnadsskäl) och på svartvit reversalfilm (för att den var skarpare än negativfilmen) och när man nu ville ta fram en ny digital version från originalmaterialet tillämpade man ACES på ARRISCAN -med nästan magiskt resultat: ökad detaljrikedom i lågdagrarna, nästan som om man hade haft en mer ljuskänslig råfilm under inspelningen för trettio år sedan.

Sista presentationen innan lunchpausen framfördes av Dr Tamara Seybold från ARRI. Dr Seybold är specialist på brusreducering (Motion Picture Camera Denoising) och resultatet av hennes insatser för ARRI tillämpas i Amira- och SXT-kamerorna. Hennes föredrag var en kombination av att förklara hur en digital sensor fungerar och att fråga publiken vilka möjligheter att påverka bilden de skulle vilja se på ARRIs framtida kameror –här gavs alltså ett tillfälle att direkt vara med och påverka utformningen av nästa generation ARRI-kameror!

Alex Forsythe från AMPAS, den amerikanska filmakademin, förklarar därefter vad ACES är för någonting. Enkelt uttryckt är ACES en serie standarder med målsättningen att det du spelar in under filminspelningen skall överleva oförvanskat fram till att bilderna når biopubliken. Man vill t ex skydda dynamiskt omfång i källmaterialet så att inte data går förlorade i arbetsflödet. Ett annat viktigt fokusområde för ACES är att arkivmaterial idag ibland är av undermålig kvalitet. Det här materialet måste gå att förstå sig på, när någon 25 år in i framtiden skall ta fram en ny version av en film för att visa upp på framtidens visningsplattformar.

Daniela Kesselem från CW Sonderoptik.

Daniela Kesselem från CW Sonderoptik.

Ytterligare två presentationer hanns med innan det var dags för en kaffepaus. Först av dessa var ”Colour Appearance and Preferred Colour Reproduction” och Daniele Siragusano från företaget FilmLight inledde den med att jämföra den fotokemiska filmens 100-åriga utveckling och den digitala rörliga bildens motsvarighet och pekade på att bevisen tyder på att inget system baserat på tre färger kan ge perfekt färgåtergivning. Han fortsatte med att demonstrera hur totalt olika en digital sensor reagerar på ljus (linjärt) jämfört med ett mänskligt öga (logaritmiskt) och hur känslig mänsklig varseblivning är för synvillor när det gäller att bedöma färger och kontraster.

Presentation nummer två hette ”Lens Challenges in Large Format Cinematography” och framfördes av Daniela Kesselem från CW Sonderoptik ett systerföretag till Leica Camera AG, grundat 2008. Leica bestämde sig för några år sedan att man ville introducera objektiv för filmindustrin och Thalia-objektiven är CW Sonderoptiks premium-produkt inom ”Large Format Cinematography”. Daniela Kesselem redogör för alla designfördelar dessa större objektiv medför. Med större sensor är det rent tekniskt lättare att konstruera t ex vidvinklar, än när man har att göra med mindre sensorer. ”Large sensors” tillåter längre brännvidder och Leica hävdar att man helt enkelt får det bästa av båda världar (korta och långa brännvidder) på det här viset. Man pekar på det korta skärpedjupet och på hur längre brännvidder återger ansikten i porträttbilder på ett mer smickrande sätt än kortare brännvidder- som två viktiga fördelar.

Svend Even Herra FNF gav i sitt föredrag exempel på möjligheter och utmaningar i samband med inspelning av VR drama-serier för norsk television och visade upp avsnitt ur VR-serien ”Jenter” och också ett smakprov av backhoppning, inspelat ur skidåkarens point-of-view.

Till vänster Jannicke Mikkelsen FNF, passande nog avbildad i 3D ombord på Queens privatjet.

En glad Jannicke Mikkelsen FNF, passande nog avbildad i 3D ombord på Queens privatjet.

Till höger astrofysiker dr Brian May avbildad av 360°-riggen.

Astrofysiker dr Brian May avbildad av 360°-riggen.

Jannicke Mikkelsen FNF, en Londonbaserad filmfotograf och VR-regissör, utbildad vid the National Film School i Storbritannien, håller ett mycket underhållande anförande, med mycket humor och halsbrytande vändningar. Det hela är helt enkelt ett bra exempel på hur verkligheten ofta överträffar dikten!

Efter att ha utbildat sig till ”stereographer” (3D-filmexpert) får hon ett fantastiskt första erbjudande att arbeta för Sir David Attenborough på en naturdokumentär –men det visar sig att filmen är en Virtual Reality-produktion och alltså inte alls behöver någon 3D-expert! Ingen fara, Jannicke blir anställd i alla fall och lär sig snabbt det hon behöver veta om VR. Bekantskapen med Sir David leder vidare in i det vetenskapliga finrummet, bland astronomer och fysiker… och en av dessa vetenskapsmän är doktor Brian May, som förutom sin karriär inom astrofysik… råkar vara gitarrist i rockgruppen Queen! Brian May frågar Jannicke Mikkelsen om hon kan hjälpa honom skapa någonting spektakulärt till Queen’s nya världsturné som går av stapeln inom kort. Hon vill gärna hjälpa till om hon kan och frågar vad May hade tänkt sig. ”Jo, vi skulle vilja att du gör en 360° VR och 3D-film där man får känslan av att flyta runt som i ett rymdskepp under konserten” blir svaret. För att göra en lång historia kort, lyckas Jannicke Mikkelsen mot alla odds med uppdraget, och vi i publiken får se en kort sekvens ur denna mycket unika konsertfilm.

Under rubriken ”Educating Filmmakers… for VR?” gav Fredrik Graver från Den Norske Filmskolen sin syn på vad som kommer krävas av filmutbildningar som önskar omfamna och lära ut alla de nya narrativa teknologier som växer fram runt om oss just nu, inte minst 3D och VR. Det är en diger utmaning man står inför, och Graver har nyanställt två forskare till skolan och sträcker även ut en hand i önskan om samarbete med internationella institutioner på området.

Därefter var det dags för ytterligare en visning av en långfilm i biografen: Oscarvinnaren ”La Grande Belleza” (2013) i regi av Paolo Sorrentino och fotograferad av Luca Bigazzi, AIC. Jag måste erkänna att min plan var att bara se inledningen av filmen för att därefter diskret smyga tillbaka till hotellet efter att ha suttit hela dagen i en biografstol, men så fort filmen börjar fångas jag av de vackra bilderna -med djup svärta och intensiva färger -så det är kört. Filmen avrundas med en kort Q&A med Luca Bigazzi och därefter kliver vi alla på inhyrda bussar som tar oss till Storylines lokaler för middag, mingel och fest.

Ni kanske inte minns att den här tjejen fanns med i ”The Dark Knight Rises”?

Ni kanske inte minns att den här tjejen fanns med i ”The Dark Knight Rises”?

Lördagkvällens festligheter gjorde sig påmind i biografen morgonen därpå, det var på något märkligt sätt betydligt enklare att hitta en ledig stol nu! Dagens första presentation framfördes av Gunnleik Groven och handlade om den behändiga lilla svarta lådan Quinebox IoT som håller reda på alla meta-data under en filminspelning.

När Storyline bjuder på fest är allt möjligt.

När Storyline bjuder på fest är allt möjligt.

Groven förklarade att han var nyss hemkommen från en inspelning i Kina och att man där hade informerat honom om att man ”inte var så intresserad av meta-data” men i nästa andetag ville man gärna veta vad bländaren, brännvidden och tidkoden var på senaste tagningen… Meta-data tenderar att gå förlorade många gånger i arbetsflödena och Quinebox IoT är alltså botemedlet mot detta.

Jämfört med Luciano Tovoli sitter Luca Bigazzi stilla som en buddhistmunk. Man frågar sig om verkligen båda två är italienare? Rolv Håan, FNF, skötte intervjuandet.

Jämfört med Luciano Tovoli sitter Luca Bigazzi stilla som en buddhistmunk, man frågar sig om verkligen båda två är italienare? Rolv Håan, FNF, skötte intervjuandet.

Under Grovens framförade börjar bänkraderna långsamt fyllas upp mer och mer för ingen konferensdeltagare vill gå miste om nästa programpunkt, en spännande ”Master Class” med den italienske filmfotografen Luca Bigazzi, AIC. Som vanligt är situationen i trygga händer med Rolv Håan, FNF, som intervjuare och konversationen handlar av naturliga skäl i stor utsträckning om just filmen ”La Grande Belleza” och samarbetet med Paolo Sorrentino. De viktigaste punkterna som framkommer när Bigazzi samtalar om sina erfarenheter med Rolv Håan är att Bigazzi föredrar stress framför avkoppling, han gillar att omständigheterna på inspelningsplatsen tvingar honom att anpassa sig. Han hatar fotokemisk film, handkamera, stora skärpedjup i porträttbilder och att människor idag ser filmer på telefoner och datorer –film skall ses i en biograf! Han älskar digitala kameror –RED Weapon är favoriten- och att använda kranar, steadicam och flerkamerauppställningar. Han älskar att operera kameran själv och att ljussätta hela inspelningsplatsen så att man har 360° rörelsefrihet när man filmar. Bigazzi konstaterar avslutningsvis att italiensk film just nu är i god form, varje år produceras 5 – 10 nya filmer som han verkligen gillar och så har det inte alltid varit.

Bendik Bryde från företaget PIQL presenterade deras geniala arkiverings-koncept: de fotograferar in på en 35mm filmremsa allt som behövs för optimal långtidslagring av media. Om det t ex rör sig om en stillbild avbildar man den först på en ruta så att vem som helst kan identifiera den med blotta ögat, därefter följer en ruta proppfull av digital kod för att kunna återskapa bilden högupplöst och i färg. Men man går längre än så, om det rör sig om en video så fotograferar man in digital kod för att kunna återskapa videon i maximal kvalitet, samt förklarar tydligt vilken sorts maskin som krävs för att spela upp sekvensen! Det är alltså en helhetslösning där man inte bara arkiverar media för kommande generationer, man bifogar också all information som krävs för att bygga maskinerna för att spela upp dessa media. Man behöver alltså inte hålla liv i, säg, en Apple-dator i 100 år: den som vill spela upp den arkiverade informationen bygger helt enkelt en Apple-dator enligt de bifogade instruktionerna!

PIQLs geniala arkivlösning.

PIQLs geniala arkivlösning.

Och fördelarna med PIQLs lösning tar inte slut där: migration av digitala arkiv från en mediebärare till nästa är ett enormt problem -och på det här sättet eliminerar man behovet av migration fullständigt! Filmrullen kommer behålla sin information intakt i bortåt 500 år genom att bara ligga kvar på sin hylla.

För maximal framtida säkerhet förvaras sedan materialet på Svalbard nära Nordpolen vilket är en demilitariserad zon -politiska oroligheter är bevisligen det största hotet mot arkiv- och materialet skyddas därefter av såväl permafrosten som livsfarliga isbjörnar! Har man sitt material arkiverat här bör man kunna sova gott om nätterna.

IMAGOs tekniskakommité - representerad av Rolf Coulange, BVK, John Christian Rosenlund FNF, Philippe Ros, AFC och Mick van Rossum, NSC.

IMAGOs tekniskakommité – representerad av Rolf Coulange, BVK, John Christian Rosenlund FNF, Philippe Ros, AFC och Mick van Rossum, NSC.

Konferensen avrundades med en vädjan från Imagos tekniska kommité -representerad av Philippe Ros, AFC, Rolf Coulange, BVK, John Christian Rosenlund FNF och Mick van Rossum, NSC- riktad mot alla tillverkare av kameror och visningshårdvara. Man efterfrågade en standardisering av begrepp och uttryck inom digital video, på samma sätt som inom t ex trafikflyget. ”Take off” och ”landing” betyder samma sak jorden runt, men det finns inte motsvarande standardisering avseende t ex ”sharpness” eller ”debayering” inom digital video. Kommitéen gick igenom en rad områden och situationer där det finns mycket av det här slaget kvar att ta tag i, innan det var dags för Paul René Roestad, FNF, att mottaga välförtjänta applåder för en väl genomförd och minnesvärd konferens.

Lars Pettersson